Äktenskapsregler

Äktenskapsregler

Villkoren för ett giltigt äktenskapskontrakt är som följer:

• En förmyndare [walij]: Detta är då fadern som gifter dottern till brudgummen [mannen]. Om fadern är avliden, eller inte uppfyller kraven för en förmyndare i detta fall så finns det en rangordning av vilken person som då faller in som förmyndare åt kvinnan. Är kvinnan muslim så måste fadern vara muslim också. Förmyndaren skall även vara en hederlig muslim, gudfruktig. Ingen storsyndare [som är öppen med det], det är vanligtvis känt om sådana att han fruktar Gud och begår [normalt sett]inte synder. Vidare är det även ett villkor att hans små synder inte överstiger hans goda gärningar [belöningarna han tjänat åt sig]. Hans onda gärningar skall alltså inte vara fler än hans goda. Det finns dock lärda som varit mindre stränga och sagt att det är tillräckligt om han är muslim.
  Notera att det finns fler regler och vid önskan om ökad kunskap uppmanas ni att söka denna
• Två vittnen: Dessa skall vara män som är muslimer och som förstår språket som används i dialogen mellan kvinnans förmyndare och brudgummen. Det är även ett villkor att de är hederliga och förhåller sig till den islamiska lagen – alltså måste de vara gudfruktiga män. Inga storsyndare [som är öppna med det], det är känt om dessa att de fruktar Gud och [normalt sett] begår de inte synder. Vidare är det även ett villkor att deras små synder inte överstiger deras goda gärningar [belöningarna de tjänat åt sig]. Alltså skall deras onda gärningar inte vara fler än de goda. Likaså finns det lärda som i detta fall varit av en mindre sträng åsikt och sagt att det är tillräckligt om dessa är muslimer samt förstår språket som används i dialogen mellan förmyndaren och fästmannen. Notera att det finns fler regler och vid önskan om ökad kunskap uppmanas ni att söka denna
• Ett par, dvs. en man och en kvinna, som är fria från allt det som gör att ett äktenskapskontrakt inte godkänns. T.ex om kvinnan redan är gift så kan hon inte gifta sig med någon annan [utan att ha blivit skild], eller om mannen inte är muslim vilket gör att kvinnan inte kan gifta sig med honom. Notera att det finns fler regler och vid önskan om ökad kunskap uppmanas ni att söka denna
• En dialog mellan förmyndaren och fästmannen där förmyndare tydligt gifter bort kvinnan till mannen och där mannen [brudgummen] accepterar giftermålet. Som att förmyndaren säger: ”Jag gifter bort min dotter Roqayya till dig” och mannen svarar ”Jag accepterar giftermålet”. Förmyndaren måste även nämna namnet på kvinnan. Om en man exempelvis har tre döttrar och säger till brudgummen ”jag gifter bort min dotter till dig” då vore detta ogiltigt. Man måste nämna vilken kvinna det rör sig om.
• Brudgåvan [mahr]: Detta är också nödvändigt och är en gåva som gynnar kvinnan och som brudgummen skall gå med på att ge till bruden. Det må vara att han skall lära henne en profession såsom att skräddarsy, eller att han skall ge henne en summa pengar eller juveler, guldsmycken etc. Det är även tillåtet och giltigt att de kommer överens om att han skall lära henne hur man reciterar Koranen. Brudgåvan [mahr] bekräftas genom en överenskommelse mellan de båda parterna, om de fullbordar kontraktet utan att ha kommit överens om något blir kontraktet giltigt men mannen är fortfarande ålagd att ge henne denna rätt [brudgåvan]. I detta fall blir det genom en bedömning, då tittar man på hennes motsvarighet. Vad kräver kvinnor i hennes familj vanligtvis? Eller kvinnor i hennes samhälleliga klass, ålder osv. Och då blir det detta som mannen måste ge kvinnan.

Med ett äktenskap tillkommer även skyldigheter som vilar på såväl mannen som på kvinnan.
Syftet med villkorlig lydnad i förhållandet är för att hålla familjen som en enhet där båda trivs och är lyckliga. Därför finns det även skyldigheter som mannen har gentemot kvinnan och vice versa. Båda har alltså rättigheter som den andre är ålagd att basera sitt agerande på.

Mannens rättigheter gentemot kvinnan [makan], dvs. hennes skyldigheter:

Att hon skall åtlyda honom i det som Allâh har beordrat, i synnerhet när det kommer till hans njutning av henne; att hon inte förbjuder honom från det då han kallar henne för det, utan någon religiöst acceptabel anledning [till att säga nej] som t.ex att hon har menstruation eller någon fysisk skada [som gör att hon inte klarar av ett samlag]. Om hon inte har detta, alltså en religiöst acceptabel ursäkt, så har hon ingen rätt att förbjuda mannen att njuta av henne. I detta fall är hon en syndare, och detta är en stor synd. Om detta sade Allâhs älskade: ”Om mannen kallar [sin kvinna] till sängs, dvs. för ett samlag. Och hon inte tillmötesgår hans kallelse samt att han sover och är ilsken på henne, då förbannar änglarna henne tills morgonen gryr över henne.” [Al-Bukhari&Muslim]
Att den islamiska lagen beordrar kvinnan till detta är eftersom männen, unga män i synnerhet, om de inte finner detta i sin fru kan det leda de till att hamna i svåra synder eller till en bristande samlevnad [mellan de två]. Därför beordrade sändebudet, sallallâho ^alajhi wa sallam, kvinnan att tillmötesgå mannens kallelse i detta avseende – ÄVEN om hon är mitt uppe i ett arbete som hon utför i hushållet t.ex. och detta för att kärleken mellan de inte skall försvagas och för att inget negativt ska upplevas. Guds sändebud, sallallâho ^alajhi wa sallam, sade: ” Om mannen kallar [sin kvinna] för sitt behov, dvs. för ett samlag. Då skall hon tillmötesgå hans kallelse, även om hon är vid at-tanor [; en slags ugn som man bakade bröd på förr]”.
[Al-Bukhari&An-Nasâ’i]
Och bland mannens rättigheter gentemot sin fru är också: Att hon inte fastar [rekommenderad fastan] förutom efter hon fått hans tillåtelse att göra så, detta baserat på profetens uttal, sallallâho ^alajhi wa sallam, ”Det är inte tillåtet [dvs. harâm] för en kvinna att fasta [rekommenderad fastan] i mannens närvaro i hemmet förutom efter hans tillåtelse. Och hon ska inte heller släppa in [någon] i hemmet förutom efter hans tillåtelse”.
[Al-Bukhari&Muslim].
Visdomen bakom detta förbud är mannens rätt att ha samlag med [och njuta av] sin kvinna under vilken tid han än önskar [då inget religiöst hinder finns]. Denna rätt är för kvinnan en plikt att uppfylla, medan en rekommenderad fasta inte är en plikt. Därför skall inte en rättighet hindras av en rekommendation. I den nämnda hadith är även förbudet av att hon släpper in någon i hans hem utan hans tillstånd nämnt.
Detta betyder att det är förbjudet, harâm, för kvinnan att släppa in någon i hemmet, som han hatar [eller inte accepterar dessa i sitt hem]. Detta eftersom det kan leda till fientligheter mellan mannen och frugan. Han har dock ingen rätt att förbjuda henne från att hålla kontakten till sina närgående släktingar som det är plikt att hålla kontakten med, och inte heller får han hindra henne från att besöka dessa. Och kvinnan får inte heller lyda eller hjälpa honom i det som Allâh förbjudit. Grundregeln i detta är: Ingen lydnad åt en skapelse på bekostnaden av en synd mot Skaparen.

Och bland mannens rättigheter är att kvinnan inte får gå ut ur hans hem utan hans tillstånd förutom vid nödvändigheter. Som att hon går ut ur hemmet [utan hans tillstånd] för någon viktig religiös orsak som inte kan uppfyllas förutom utanför hemmet. Om mannen däremot accepterar och tillåter kvinnan att gå ut ur hemmet så finns det inget hinder, så länge som hon håller sig till den religiösa anständigheten, uppförandet och täcker sig som sig bör. När det kommer till Allâhs uppenbarelse [i sorat Al-Ahzâb; 33;33] [Och stanna i ert hem. Men [om ni måste lämna det] försök inte dra uppmärksamheten till era yttre företräden på det sätt som var vanligt under den hedniska tiden] Denna vers är specifikt riktad till profetens hustrur, må Allâh höja hans rang. Versen lär oss även att kvinnan inte bör vistas ofta ute offentligt och dra uppmärksamhet till sig [ha viljan att visa upp sig för män] och då påbörja något dåligt. Betydelsen är inte att kvinnan skall låsas in i sitt hem utan hon FÅR gå ut ur sitt hem, oavsett om hon gör det till marknaden, för att besöka släktingar, uträtta en bön i moskén eller för en promenad – allt detta är tillåtet för kvinnan fastän det är bättre för henne att spendera den största delen av sin tid i sitt hem, där hon är trygg och täckt [mot ondskan].

Av mannens rättigheter gentemot kvinnan är även att hon förskönar sig själv för honom, genom prydlig klädsel och liknande, om han ber henne att göra så. Detta så att hans syn inte söker sig [i lust] till andra kvinnor och därmed synda. Även om det han ber henne försköna sig med inte är något som hon är van vid så är det en plikt för henne att göra det. Det är även hennes plikt att inte hålla på med sådant som försvårar och stör hans försök att njuta av henne, som t.ex en parfym som han ogillar eller något hon vet sårar honom när han ser det. Om han exempelvis säger till henne din andedräkt efter cigaretten äcklar mig, eller stör mig, så skall hon se till att bli av med andedräkten på ett eller annat sätt. Abo Horayrah berättade att det sades till Guds sändebud, sallallâho ^alajhi wa sallam, ”Vilken [av kvinnorna] är den bästa?” Han svarade: ”Hon som gör honom [sin man] glad när han ser på henne, och åtlyder honom då han säger till om något och som inte går mot hans vilja [vare sig i sig själv eller i sin förmögenhet] för det som han hatar.” [An-Nasâ’i].
Kvinnan bör även vara mån om och beskydda mannens förmögenhet såväl i hans närvaro som i hans frånvaro. Det är förbjudet, harâm, för kvinnan att spendera hennes mans förmögenhet utan att först gå tillbaka till honom, utan hans tillåtelse att spendera. Det är hennes plikt att respektera honom och inte agera högfärdigt mot honom samt bevara hans status. Mannen [maken] är den, av människorna, som har den största rättigheten gentemot kvinnan. Dvs. som kvinnan har den största skyldigheten gentemot. Guds sändebud, sallallâho ^alajhi wa sallam, sade: ”Den, av människorna, som har den största rättigheten gentemot kvinnan är hennes man. Och den, av människorna, som har den största rättigheten gentemot mannen är hans moder”. [Al-Hâkim]
Guds sändebud, sallallâho ^alajhi wa sallam, varnade även kvinnan mot att förneka det goda av hennes samlevnad med mannen. Dvs. att förneka det som mannen gjort för henne och visat en välvilja mot henne. I den autentiska hadith sade Guds sändebud, sallallâho ^alajhi wa sallam: ”[Åh kvinnor! Ge i välgörenhet ty jag såg att ni [kvinnor] utgör majoriteten av helvetets folk. Då sade en kvinna ”Åh Allâhs sändebud, varför [är det så]?” Han sade: ”Eftersom ni förbannar mycket och förnekar det goda av samlevnaden [från mannen].”
Betydelsen är att den största anledningen till att många kvinnor inträder helvetet [på domedagen] är att de utför en rad förbannelser [utan religiös rätt att göra det] och många av de gör även mycket av det att förneka det goda av samlevnaden med mannen och det goda han gjort för en. Om han behandlar henne väl och visar henne en enorm godhet så kan hon enkelt förneka detta när något, som hon kanske ogillar, händer genom att hon säger: ”Jag har aldrig sett något gott från dig!!”.

Det har rapporterats angående uppmaningen för kvinnan att åtlyda mannen och uppnå hans belåtenhet utmed det som inte leder till synd, att Guds sändebud, sallallâho ^alajhi wa sallam, sade: ”Den kvinna som dör, och hennes man är belåten med henne, kommer att inträda paradiset”. Om kvinnan är tålmodig med sin man, behandlar honom väl och visar upp en välvilja för honom i det som han älskar så kommer hon att ha [hos Allâh] en oerhörd belöning. Kvinnans lydnad till mannen är inte en lydnad som grundas på att förnedra eller nedvärdera. Den är grundad på kärlek, respekt och omtänksamhet. Såsom det finns vett och etikett för mannen gentemot kvinnan för en god samlevnad, finns det också en för kvinnan. Mannen som har en stor värdighet hos kvinnan. Guds sändebud, sallallâho ^alajhi wa sallam, sade: ”Om jag skulle beordra någon att nedfalla åt någon annan [skapelse] då hade jag beordrat kvinnan att göra det till sin man”. Det betyder en nedfallning baserad på hälsning och respekt och inte dyrkan. Men även denna nedfallning, som utförs för att hälsa och respektera, har sändebudet förbjudit.

En av de lärda gav ett råd till kvinnor som studera islamisk kunskap hos honom, han sade: ”Var len i din mans hand, sänk din röst framför honom som om du vore hos en konung. Mannens rätt [hos Allâh] är oerhörd, gå emot ditt ego [och dina begär] genom att visa ödmjukhet mot din man”. Och där finns ett råd som både mannen och kvinnor bör följa, och det är att basera ALLT på religionen. Följa religionen i allt, i synnerhet när det kommer till halâl och harâm. Att hjälpa varandra med detta, hålla sig borta från det syndiga. Behärska sin ilska om något sker och inte låta den driva en till att uttala ord som är vantro, som att använda skällsord mot Herren eller andra uttal som innebär att tillskriva Allâh svaghet. Som att säga: ”Inte ens Allâh klarar av dig” eller liknande, detta gör att man träder ut ur islam och inte längre är muslim. Det gör även att samlevnaden mellan mannen och kvinnan övergår till en förbjuden sådan, därför man med all försiktighet vara vaksam på det man tror, säger och gör. Frukta Allâh, världarnas Herre. Var varnade mot att [snabbt] uttala skilsmässa, skällsord och/eller förbannelse. Det viktigaste av allt är att bägge ser till att lära sig den religiösa kunskapen som Allâh förpliktigat att man skall lära sig. Och sedan att praktisera denna kunskap och att bedöma saker och ting utmed religionens bedömning av det. Kvinnan som hör hennes man yttra ord som är vantro men som väljer att vara tyst om det och fortsätta leva med sin man kommer inte att ha någon välsignelse i sitt liv med denne man. Inte heller någon [riktig] lycka såvida mannen inte inser sitt fel och väljer att inträda islam och ångra sig. Likaså mannen om han hör kvinnan yttra ord som är vantro så är han ålagd att beordra henne att säga trosbekännelsen för annars är en samlevnad med henne förbjuden. För de som vill leva lyckligt tillsammans och känna en riktig glädje, frid och harmoni gäller att bygga ALLT  på religionen och fruktan till Allâh!

Kvinnans rättigheter i ett äktenskap

Den islamiska lagen har självklart inte glömt kvinnans rättigheter, hon lyfts fram och upphöjs på ett sätt som ingen annan gör. Nu skall vi alltså ta upp kvinnans rättigheter, dvs. mannens skyldigheter gentemot sin fru.
Islam är en religion som kom med, bland annat, rättvisa och kategoriserade man och kvinna på ett rättvist sätt. Inte orättvist som vissa människor hävdar, Islam ger och bevarar kvinnans ära, upphöjer henne på ett sätt som inte har någon motsvarighet. Islam gjorde kvinnan ren och skyddad [lagligt] från att få leva i en orättvisa och ett förtryck från mannen eller att hennes rättigheter skall bli bortglömda [försummas] vare sig hon är en syster, maka, moder eller dotter. Islam ger både makan och maken rättigheter, alltså skyldigheter gentemot varandra. Allâh uppenbarade:
[Kvinnan har, som sig bör, rättigheter [mot mannen] motsvarande [dem han har] mot henne; hans [rätt] ligger dock ett steg framför hennes. Gud är allsmäktig, vis.]
[2:228]
med ”ligger ett steg framför hennes” menas att mannen är den som har ansvaret för försörjningen [samt de andra förpliktelserna som make]. Detta är något som åligger mannen även om kvinnan har en egen förmögenhet som annars hade exempelvis räckt till ett hem, kläder och mat, och inte heller blir det hennes plikt att försörja hemmet. Detta eftersom Allâh gav denna skyldighet till mannen: [Den förmögne skall sörja [för det som nu har sagts] med sin rikedom, och den som lever under knappa förhållanden skall avstå [vad han kan] av det som Allâh har gett honom för hans försörjning. Allâh fordrar inte av någon mer än vad Han har låtit honom förfoga över. Efter svårigheterna skall Allâh skänka er lättnad.] [65:7]
Allâh uppenbarade vems detta ansvar är: [MÄNNEN SKALL ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med [den styrka och] de andra företräden som Allâh har gett dem, och i egenskap av [kvinnornas] försörjare. Rättfärdiga kvinnor förrättar ödmjukt sin andakt [till Allâh] och döljer [för andra] det som Allâh har dolt.] [4:34].

Männen har även större rätt till att bära detta ansvar, då de har fått ett fullkomligare förstånd, större fysisk styrka och förmåga att arbeta för att tjäna och kunna försörja.

Islam har, som sagt, gett kvinnan rättigheter gentemot sin man och om människorna hade handlat utmed dessa så hade lyckliga äktenskap varit en majoritet. Bland dessa rättigheter är:
Att mannen skall försörja henne och de ur hans hushåll som är oansvariga [;barn], utifrån tillåtna medel och inget som är orimligt för en. Allâh uppenbarade:
[Och barnets fader är skyldig att svara för moderns uppehälle och kläder enligt skick och sed. På ingen skall läggas en tyngre börda än han kan bära] [2;233].
Försörjningen är inte endast att förse med mat och dryck utan det innefattar även ett hem [en plats att bo på] och kläder. Detta var även av de rättigheter som sändebudet, sallallâho ^alajhi wa sallam, klargjorde för då han blev frågad vilken skyldighet man har [som make] gentemot sin fru, Guds sändebud svarade: ” Att förse henne med mat och kläder när du själv har, att inte använda ett vulgärt [;fult] språk och att inte ta avstånd från henne [längre än i hemmet]”. Återberättat av Abo Dawod
Denna hadith lär oss viktiga grunder som leder till en bra samlevnad. Sändebudet lärde även att man inte får slå sin kvinna utan rätt [att göra så], i synnerhet slag mot ansiktet [som alltid är förbjudet]. Likaså förbjöd han från att mannen skall svära och skälla åt kvinnan på ett sätt som är förbjudet [harâm] enligt islam [dvs. genom att använda otillåtna skällsord och/eller förbanna] mot tex henne, hennes föräldrar eller liknande. Likaså framhäver sändebudet, i denna hadith, att ifall mannen är arg på kvinnan och behöver ta avstånd ifrån henne så låt detta ske inuti hemmet. Man bör inte ta sin ilska med sig ut och ge människor möjligheten att se problemen man har i sitt hem och därmed [kanske] vara grunden till att kvinnan får ett dåligt rykte.

En annan [av många] rättigheter som kvinnan har är att mannen inte får förbjuda henne från hennes personliga förmögenhet som är i hennes ägo. Islam har gett kvinnan rätt att äga och hon har rätten och auktoriteten helt hos sig när det kommer till hennes personliga förmögenhet. Det spelar ingen roll om denna förmögenhet kommit i hennes ägo genom arv, arbete eller annat som t.ex genom den religiösa brudgåvan [mahr] som mannen ger kvinnan vid ett äktenskapskontrakt. Detta kan vara pengar eller annat som är till för hennes nytta och egen vinning. Om det bestäms att den skall ges i efterskott så är den i mannens ansvar [att betala ut] tills domedagen, han är ålagd att ge henne det. Mannen får inte, det är alltså harâm, ta ur kvinnans pengar utan hennes medgivande. Utan annat än hennes egen välvilja, Allâh uppenbarade: [Om ni önskar lämna en hustru och i hennes ställe ta en annan, tag då ingenting ifrån den första, även om ni har gett henne de dyrbaraste gåvor. Eller vill ni ta [gåvorna] tillbaka genom att rikta falska anklagelser mot henne och därmed begå en klar synd? Hur skulle ni kunna göra detta efter det att ni har kommit varandra nära och sedan hon har fått ert högtidliga löfte] [4:20-21]

”kommit varandra nära” i denna vers är det sexuella samlaget och gällande ”högtidliga löfte” så betyder det äktenskapskontraktet som gjorde att kvinnan blev tillåten för en.

Mannens respekt och ärande av och till kvinnan. Hon är mästarinnan i hans hem och mamman till hans barn. Hon är den som kan bära hans hemligheter och den han vänder sig till för att komma nära, i kärlek och annat. Hans vila och han hennes. Det är av Allâhs gåvor till männen att Han gjort kvinnan till deras livspartner och mamman till deras barn, detta i Hans uppenbarelse: [Och till Hans under hör att Han har skapat hustrur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek och ömhet uppstå mellan er. I detta ligger helt visst budskap till människor som tänker.] [30:21]
Mannen är inte [bara för att han är en man] bättre än kvinnan, hon är inte hans tjänare, han är inte hennes övermakt utan det som är mellan de är [och bör] vara kärlek och ömhet samt en ömsesidig förståelse för varandra. Har ni sett ett finare påbud än det som Guds sändebud, sallallâho ^alajhi wa sallam, gav männen då han varnade de från att försumma de rättigheter som deras kvinnor har, han sade: ”Det är tillräckligt för en att vara en syndare genom att försumma försörjningsplikten som honom åligger”. [Abo Dawod]
Denna hadith betyder att om man inte har en annan synd än just att man försummat försörjningsplikten som man har för sin fru och sina barn – då är denna synd tillräcklig för en att vara i skam på domedagen.
Sändebudet rådde männen att vara tålmodiga och bära svårigheter [som kvinnan kan innebära eller föra med sig] med tålamod. Han lärde att man skall, trots allt som kan vara, försöka bemöta sin fru på ett bra sätt. Han gav även sig själv som exempel då han sade: ”Den bäste av er är den som är bäst mot sitt hushåll [kvinna och barn] och jag är den som är bäst [av er] mot mitt hushåll”. [Ibn Hibban]
Hans fruar nämnde många av dessa prisvärda egenskaper, och det goda uppförande och bemötandet som de såg och fick av honom. Ett exempel för männen om hur mannen ska vara mot sin kvinna.

Guds sändebud, sallallâho ^alajhi wa sallam, brukade alltid låta sina fruar få ett fint bemötande. Fastän han gick genom svårigheter och upplevde motgångar så visade han de nåd och kärlek, gav de uppmärksamhet och brydde sig om de. Trots alla problem som rådde utanför, hans följeslagare kunde ibland [i samma stund] vara omringade av fiender och annat som tyngde hans hjärta. Detta tog han dock inte ut på sina kvinnor, han visade männen hur man bör vara. Hur en god man ska vara, att han gav sig själv som ett exempel är eftersom han är det bästa exemplet. Sallallâho ^alajhi wa sallam.

Och all tacksamhet tillkommer Allâh.