Ar-Riddah

Ar-Riddah

Det är en plikt för varje muslim att bevara sin islam mot allt som ogiltigförklarar den och detta är vad som kallas för Riddah – att en muslim lämnar islam, hamnar utanför dess ramar.

Förklaring: Det är en plikt, dvs. en skyldighet och ett ansvar som åligger varje muslim att se till att inte begå riddah, vilket innebär att man helt faller utanför islam och anses inte längre vara muslim. Det är med andra ord när en muslim begår vantro (kufr). Om en muslim begår vantro kallas det för riddah och dennes islam, dvs. giltiga underkastelse till Allah bryts och ogiltigförklaras även om ens föräldrar är muslimer.

Al Imam an-Nawawi med flera har sagt: Riddah är den mest motbjudande typen av vantro,

Förklaring: De lärda har klargjort att detta är den mest motbjudande sorten av vantro eftersom människan i detta fall begår vantro efter islam, efter att ha varit muslim. Därför är al-Murtadd (den som begår riddah) i ett mer förkastligt läge än den vantrogne som föddes intill kufr. Vad beträffar al Imam an-Nawawi så nämnde han detta uttalande i sin bok Rawdat ut-Talibin i delen om riddah. Om det finns ett krig mellan muslimer och vantrogna och dessa uppnår en vapenvila utmed islamisk lag blir det haram för muslimerna att döda just dessa kuffar som man gjort överenskommelsen med. Al-Murtadd däremot, om han inte kommer tillbaks till islam är hans blod att spillas. Det är en plikt för khalifa att döda honom om han inte kommer tillbaks till islam. Detta visar också hur al-Murtadd är i ett mer förkastligt läge än den vantrogne som föddes in till vantro. Det betyder inte att riddah alltid är den värsta och grövsta typen av vantro. Den värsta och grövsta typen av vantro är förnekelse (Ta^til). T.ex. att förneka Guds existens. Därefter panteism som innebär att man tror att allt är Gud och Gud är allt (Ahlul-Wahdah), och därefter tron på att Allah löser sig i sin skapelse, blir ett med skapelsen (^Aqidatul-Hulul). Dessa tre är de värsta typerna av kufr.

I denna tid har det blivit utspritt med att se lätthändigt på vad och hur man säger något, så pass att en del människor, på grund av det de säger, lämnar islam utan att de överhuvudtaget ser det som en synd, trots att det är vantro,

Förklaring: Det ovannämnda sades av författaren av Sullamut-Tawfiq för ca 200 år sedan. I vår tid är läget värre. Detta är något bevittnat. Många människor talar utmed det som är vantro lika enkelt som när de dricker vatten. Förr i tiden, om någon talade utmed kufr i det öppna blev det en oerhörd sak av det men i vår tid svär man åt Allah i det öppna samtidigt som man hävdar sig tillhöra islam och det är enbart få som varnar dessa människor mot det som de gör. De själva tror inte ens att det är vantro men i själva verket har de fallit ur islam.

Allt detta besannar det som profeten sade ”Människan må yttra sig på ett visst sätt och på grund av detta hamnar hon i helvetet, dit det tar 70 år att komma”, vilket innebär att man hamnar i helvetets botten som är specifikt för de vantrogna. Al-Hadith är återberättad av al-Tirmidhi och är klassad som Hasan, liknande finns även i as-Sahihain. Denna Hadith är ett bevis för att det inte är någon förutsättning för en person att begå vantro att denne skall vara medveten om domen och inte heller måste denne tro på talets innebörd och inte heller måste personen vara nöjd och känna belåtenhet med det, som författaren till boken kallad ”Fiqhus-Sunnah” påstår,

Förklaring: Människan må begå vantro genom ett enda ord. Beviset för detta är ovannämnd Hadith. ”Människan må yttra sig på ett visst sätt och på grund av detta hamnar hon i helvetet där det tar 70 år att komma”. Likaså den Hadith som finns i as-Sahihain som lyder enligt följande ”Människan må yttra sig på ett visst sätt utan att ha någon klarhet i sitt yttrande men på grund av det hamnar hon i helvetet där avståndet från helvetets början till hennes plats är större än avståndet mellan öst och väst”. Dessa ahadith tyder på att människan må begå vantro enbart genom sitt yttrande, även om man inte tror på innebörden av det man säger utan genom att han säger ordet per egen vilja är det vantro även om han inte tror på betydelsen av det, så som ett yttrande vari man förnedrar Allah – Det är ingen förutsättning att personen i fråga, för att bli dömd till vantro skall tro på förnedringen i sig. Likaså är det inte heller en förutsättning för att personen skall dömas till vantro att denne känner till domen, att säga ”men jag visste inte att detta är kufr” hjälper inte en. Likaså är det inte heller en förutsättning för att personen skall dömas till vantro att denne är nöjd och belåten med det. En man vid namn Sayyid Sabiq sade i en bok som han kallade Fiqhus-Sunnah att en person enbart döms till vantro när han säger något samtidigt som han tror på innebörden och känner sig nöjd och belåten med sin handling. Denna mans påstående motstrider profetens Hadith och motstrider Koranen eftersom Allah klargjorde för oss däri att den som har som förutsättning för att dömas till vantro det att känna sig nöjd och belåten med handlingen är den som hotas till livet (Al-Mukrah bil-Qatl wa Nahwihi). Denna man har beljugit Guds bok och påstått att detta även gäller i andra lägen än det som nämns i Koranen.

Det är inte heller någon förutsättning för att personen skall anses ha begått vantro det att vara fri från ilska, vilket Al Imam an-Nawawi klargjorde då han sade: ”Om en man blir arg på sin son eller tjänare och slår därför honom hårt så pass att en annan man sade ”Är du inte muslim” och han svarade ”Nej”. Då begår han vantro.” Likadant sade andra ur Hanafi skolan med flera,

Förklaring: Det är inget villkor för en person att dömas till vantro det att vara fri från ilska. Alltså om någon yttrar al-kufr begår denne vantro även om han befinner sig i vredesmod. Undantaget är om han skulle drabbas av en ilska så svår att han förlorar sitt vett, alltså sitt förstånd – Då begår han inte vantro eftersom han har förlorat sitt förstånd och anses inte längre vara ansvarig (mokallaf). Detta undantag är alltså inte för att han var ilsken men för att han förlorade sitt förstånd. I andra lägen av vredesmod begår han vantro. Han döms till vantro oavsett hur arg han var så länge han frivilligt talade, gjorde det per egen vilja. Profeten Muhammad nämnde aldrig att ilska är ett undantag och att man måsta vara fri från ilska för att dömas till vantro och inte heller gjorde koranen det. Den som hävdar annat motstrider Shari^ah. Al Imam an-Nawawis uttalande motbevisar också detta påstående.

Summering

Hadith + allt det nämnda innebär följande:

Det är inget villkor för en person att dömas till vantro att:

• Känna till domen
• Tro på betydelsen av det han säger
• Vara nöjd och belåten med det
• Vara fri från ilska

Riddah delas in i tre kategorier så som an-Nawawi och andra ^ulama’ från Shafi^i skolan, Hanafi skolan och andra sade:

• Trosuppfattningar
• Handlingar
• Uttalanden

Varje del har också många förgreningar,

Förklaring: Riddah och all kufr delas in i tre delar, dvs. att människan må begå vantro genom tre sätt. Tron man bär i bröstet, fysiska handlingar och uttalanden med tungan. Om denna indelning råder ijma^. Ur varje madhhab finns det lärda som nämnt detta såsom an-Nawawi i hans verk al-Minhaj och Ibnul-Wardiy i hans verk al-Hawi. Hanbali-skolan: Al-Bohotiy. Maliki-skolan: Ad-Dosoqiy. Hanafi-skolan: Ibn ^Abidin.

Ett exempel av den första kategorin: Att tvivla på Guds existens. Att tvivla på Guds existens även om för ett ögonblick är vantro. Tvivel innebär att man inte har någon övertygelse.

Eller (att tvivla över) Hans sändebud eller Koranen eller den yttersta stunden eller paradiset eller elden eller belöningen eller straffet,

Förklaring: Den som tvivlar huruvida vår mästare Muhammads profetia är sann begår vantro eller om man tvivlar kring koranens sanning eller kring domens dag, dess vara eller icke-vara eller om man tvivlar kring paradiset eller helvetet, som att tveka i om de trogna belönas med paradiset och om de icke-trogna straffas med helvetet – Detta är också vantro. Det som får personen att falla utanför islam är tvivlen och inte förutsatt en viskning samtidigt som hans hjärta är övertygat om sanningen. Detta skadar inte personens iman. Om man skulle få en viskning, dvs. att man hör något inombords säga till en si och så som motstrider den sanna tron och denna viskning inte är någon tanke personen själv äger; En sådan viskning är inte personens vilja utan den kommer från Shaytan och därför påverkar den inte personens iman. Det är inte han själv som tvivlar. I ett sådant läge skall muslimen hata och ignorera en sådan tanke. Då får han dessutom belöning. Skulle en sådan viskning leda personen till att tvivla begår han vantro. Det är hans plikt att hata och ignorera tanken.

Eller att tvivla över liknande saker vari det råder ijma^,

Förklaring: Om det finns något där muslimerna är alla överens, dvs. att såväl en kunnig som okunnig muslim vet om att detta är någonting Guds sändebud kommit med, som man sedan tvivlar över (är det så eller inte?) trots att man vet om att profeten förkunnat det, då begår man vantro. Som till exempel vägandet av människans handlingar på domedagen. Dess kännedom är så pass utspritt att både kunniga och okunniga vet om att profeten förkunnat det och det råder ijma^ kring det. Därför är det vantro att tvivla över det. Undantaget nykonvertiten och den muslim som liknar nykonvertiten och som aldrig fått veta om detta, aldrig fått veta att profeten berättat om det – Då begår dessa inte vantro.

Eller tron på ett evigt universum utan början i dess element och partiklar eller bara dess element,

Förklaring: Den som tror att något annat än Allah existerar evigt utan början begår vantro. I detta råder ijma^. Bland dem som uttryckligen nämnt att det är vantro är al-Mutawalli som tillhör storheterna i Shafi^i-skolan och al-Qadi ^Iyadh från Maliki-Skolan och Ibnu-Daqiq al-^Id och många fler.

Notering: Om en person förnekar något av det som är direkt avgörande för en giltig iman – Då begår man vantro oavsett vad. Detta har att göra med tron på Allah och allt därtill samt tron på profeterna och allt därtill – Allt som man nödvändigtvis måste vara på för att anses vara muslim även om man är nykonvertit eller liknande. Detta är då trosbekännelsen och kunskapen bakom, alltså som vi tidigare sagt: Allt som berör det grundliga i tron på Allah och Hans profeter. Skulle någon exempelvis tro att Allah har en början eller att Hans förmåga är begränsad begår man vantro oavsett vad. Inga undantag finns. Likadant gäller om man på något sätt motstrider någon annan av Herrens 13 nödvändiga egenskaper. Eller om någon exempelvis skulle tro att någon av profeterna någonsin begått vantro eller stora synder och annat liknande som leder till att man har motstritt trosbekännelsen i sig. Då begår man vantro oavsett vad. Undantagsfall gäller i annat än detta. Därför är det viktigt att lära sig detta kapitel och dess regler.

Eller att förneka en egenskap av Guds nödvändiga egenskaper som också är bekräftade via ijma^ som att Han är allvetande,

Förklaring: Där finns egenskaper bland Herrens egenskaper vars kännedom finns bland kunniga och okunniga muslimer. Den som förnekar någon av dessa egenskaper eller tvekar kring någon av dem begår vantro, även om man säger sig aldrig ha hört sanningen kring dessa frågor eftersom detta går in under det som är förståndsmässigt nödvändigt i fråga om Allah och Hans egenskaper: Som exempelvis den som tvekar i Hans allsmäktighet eller i det att Han är allvetande eller att man tvivlar kring Herrens tal, hörsel och syn – Allt detta är vantro. I detta råder inga undantag som tidigare förklarat. Detta gäller inte den muslimen som aldrig någonsin tänkt på exempelvis att Allah ser och hör. Denne begår inte vantro utan vi pratar om den som tvivlar kring någon av dessa egenskaper: ”Har Allah denna egenskap eller inte?” Det är detta som är vantro. Eller att man helt förnekar en av dessa.

Eller att tillskriva Allah något vari det råder ijma^ om att man måste fria Honom från det,

Förklaring: Där finns egenskaper som alla muslimer, kunniga som okunniga vet om att Allah är fri från att ha eftersom det är egenskaper som innebär brist och svaghet. Om en människa tillskriver någon sådan egenskap Herren begår hon vantro, även om man säger sig aldrig ha hört sanningen kring dessa frågor eftersom detta går in under det som är förståndsmässigt omöjligt i fråga om Allah och Hans egenskaper: Som exempelvis att tillskriva Allah en fysisk form (kropp) eller att Han är ett ljus eller någon slags färg – Detta är vantro då det innebär att man liknat Allah vid skapelsen. Det är också vantro om man säger ”Allah är en kropp, inte som kropparna” även om man säger ”inte som kropparna”. Det tillkommer inte Allah att vara någon slags kropp. Sahibul-Khisal ur Hanbali-skolan återberättade om al Imam Ahmad att han dömde till vantro den som säger ”Allah är en kropp, inte som kropparna” eftersom man då tillskrivit Allah vad som inte tillkommer Honom.

Eller att hävda något som är förbjudet enligt ijma^ och som tillhör det nödvändigtvis allmänt kända inom religionen vara tillåtet samtidigt som det korrekta inte undgår en såsom att göra tillåtet zina, liwat, mord, stöld och rån,

Förklaring: Det nödvändigtvis allmänt kända inom religionen är det vars kännedom är så pass utspritt att den okunniga och den kunniga vet om det. Det är det vars kännedom inte behöver bevisföring och eftertanke för att godtas. Det är så pass känt att alla vet om det. Detta är såsom förbudet att mörda utan rätt, stöld och rån samt annat liknande. Om en människa hävdar att något av detta är tillåtet begår hon vantro. Som att hävda alkoholkonsumering vara tillåtet eller fläskkött eller zina – Detta är vantro. Undantaget är nykonvertiten som inte fått veta att detta är förbjudet enligt islam. Då lär man denna person men dömer inte till vantro. Om han inte vet att islam har kommit med ett förbud kring en viss sak utan antar på grund av sin okunskap att det är tillåtet, då döms personen inte till vantro. (Nykonvertiten). Halal och haram samt andra ahkam kan människan med sitt intellekt inte nå. Det går inte på egen hand veta om rådande dom. För att veta dessa saker måste människan få information, höra om det. Det finns inget annat medel till att veta dessa ahkam utom genom att bli informerad; Om en person därför inte kan dessa saker och tror något felaktigt, anses detta inte motstrida tron på Allah och Hans sändebud som är knutet till trosbekännelsen och direkt avgörande för en giltig iman – begår personen inte vantro i detta fall. När det gäller det som är direkt avgörande för en giltig iman finns det som tidigare förklarat inga undantag eftersom det nödvändiga om Allah och profeterna kan förstås intellektuellt även om man inte blir informerad. Därför är det vantro att strida emot detta och för att det är helt avgörande för ens underkastelse att vara giltig att tro rätt på Allah och Hans profeter. Detta tvistar ingen muslim om men när det gäller ahkam måste man bli informerad. Sayyiduna ^Umar, då han var khalifa, kom det till hans kännedom att en man som var muslim ansåg zina vara halal men al-Khalifa ^Umar dömde inte denna till vantro utan beordrade att man skulle lära honom. Han dömdes inte till vantro eftersom han levde långt bort från muslimerna och var lik nykonvertiten. Ahlus-Sunnah är överens om att ahkam kan man enbart veta genom att bli informerad. Det som Allah gjort tillåtet är halal och det som Han förbjudit är haram. Därför säger de lärda ”Samtidigt som det korrekta inte undgår en” dvs. om man motstrider en hukum i Shari^ah efter vetskap om det begår man vantro.

Eller att hävda något tillåtet, halal, som är uppenbart och känt vara förbjudet, haram. Såsom försäljning och äktenskap,

Förklaring: Det finns saker som både den kunniga och okunniga muslimen vet är tillåtet. Det är känt och uppenbart för muslimerna – Därför är det vantro att påstå det vara haram. Såsom äktenskap och slakt av djur utmed islamisk lag. Om någon skulle påstå det vara förbjudet begår denne vantro. Samma undantagsfall och regler råder här som i det ovannämnda.

Eller att förneka något som är wajib (plikt) vari det råder ijma^. Såsom de fem bönerna eller en sujud av dessa böner eller att förneka az-Zakat, fastan, hajj och wudu’,

Förklaring: Det finns saker som både den kunniga och den okunniga muslimen vet är plikt såsom de fem bönerna. Om en person säger ”Det är inte längre plikt för mig att be de fem bönerna” eller säger ”Den som ber tills det att fullkomlighet uppnås har inte längre som plikt att be” – Begår vantro. Likaså gäller detta för den som förnekar den obligatoriska allmosan och den som förnekar plikten att fasta ramadan månad. Dessa är exempel och detta är inte begränsat till enbart dessa exempel.

Eller att hävda något som enligt ijma^ inte är plikt vara plikt,

Förklaring: Det finns saker som både den kunniga och den okunniga muslimen vet om inte är plikt inom islam såsom två rak^at innan gryningsbönen. Profeten uppmanade att be denna bön som en sunnah innan själva fajr-bönen. Om någon hävdar att dessa två rak^at är en plikt liksom gryningsbönen, begår denne vantro.

Eller att förneka något som religionen uppmanar till vari det råder ijma^,

Förklaring: Det finns saker som både den kunniga och den okunniga muslimen vet om är inom ramen för det som religionen förespråkar, dvs. att man får belöning av att göra det. Såsom witr-bönen. Om en människa förnekar det som religionen uppmanar till begår man vantro, som att säga ”Witr-bönen ger ingen belöning”. Detta är vantro. Likaså gäller detta alla andra ahkam som tillhör det nödvändigtvis allmänt kända inom religionen. Likaså begår man vantro om man efter att ha vetat, förnekar en islamisk hukum eller om man anser den vara dålig eller säger att den inte är rättvis. Allt detta är vantro. Såsom en del feminister attackerar orätt och falskt religionen islam och förkastar domen att en man kan vara gift med fyra kvinnor samtidigt. Detta gör de med påståendet att de söker rättvisa för kvinnor men sanningen är att de själv är orättvisa. Likaså gäller detta för de som förkastar slöjan – Allt detta är vantro. Det som Guds sändebud kommer med accepterar vi och värdesätter högt och allt som motstrider det tillbakavisar vi oavsett vad.

Eller om man avser att begå vantro i framtiden eller något av det ovannämnda eller överväger det,

Förklaring: Den som avser begå vantro i framtiden, begår vantro i stunden han bestämde sig för det. Likaså gäller detta för den som överväger att begå vantro även om man efter att ha övervägt beslöt sig för att inte begå vantro. Man har begått vantro genom att överväga detta. Detta gäller också för den som avser begå vantro om si och så händer – Allt detta är vantro eftersom den troende har en fullkomlig övertygelse kring al-Islam. Han vill aldrig lämna den. Avsikten att begå vantro eller överväga det strider direkt mot avsikten att vara muslim och övertygad om islams sanning.

Undantaget är det som man hör inombords men som inte sker per egen vilja,

Förklaring: Detta har vi redan framhävt. Tvivel skiljer sig från viskningar som Shaytan gör på ett tydligt sätt: När man själv tvivlar är det ens egen vilja som styr det. Likadant gäller för andra typer av vantro. Om man får en viskning från Shaytan sker det utan ens egen vilja, det sker samtidigt som man har en övertygelse i hjärtat om islams sanning. Därför påverkar sådana viskningar inte personens iman och dess giltighet. Att själv tvivla innebär att man inte har någon övertygelse – Därför är det vantro.

Eller att förneka profetens vänskap till Sayyiduna Abu-Bakr (Det är också vantro),

Förklaring: Den som tror att Abu-Bakr as-Siddiq inte var en vän till profeten, är vantrogen. De lärda nämner specifikt Abu-Bakr i denna frågeställning och inte Sayyiduna ^Umar eller Sayyiduna ^Uthman eller Sayyiduna ^Ali eftersom Allah uppenbarade i koranen och vittnade om vänskapen mellan Rasolullah och Abu-Bakr. Surah at-Tawbah, vers 40 som talar om när profeten och Abu-Bakr gjorde Hijrah till Madinah och höll sig borta från de vantrogna som följde efter dem i grottan på berget Thawr. Det är tveklöst bekräftat att Abu-Bakr var den som var med profeten i grottan. I denna vers uppenbarar Allah om hur profeten Muhammad sade till sin vän ”Oroa dig inte, Allah är med oss”. Därför begår den som förnekar deras vänskap vantro.

Eller att förneka profetian till en av de profeter vari det råder ijma^ om hans profetia,

Förklaring: Det finns profeter som både den kunniga och okunniga muslimen vet om. Som exempelvis Adam, Nuh, Musa, ^Isa, Ibrahim och Muhammad – Om en människa förnekar en av dem begår han vantro. Om en person exempelvis inte vet att Sheeth var en profet och därför förnekade hans profetia när någon nämnde honom eftersom han inte trodde på dessa som påstod att Sheeth var en profet utan antog att de har fel och att islam inte har berättat om någon profet vid namn Sheeth; I detta fall begår personen inte vantro men begår synd. Likaså begår man inte vantro om man förnekar att al-Khadir var en profet eftersom de lärda är oeniga om hans profetia – ”Var han en rättfärdig muslim eller var han en profet?”. Majoriteten sade att han var en profet och det är den korrekta åsikten eftersom de religiösa texterna tyder mer på det.

Eller att förneka en bokstav ur koranen vari det råder ijma^ att den tillhör koranen eller att lägga till en bokstav i koranen vari det råder ijma^ att den inte tillhör koranen. Med detta menar man att man lägger till eller tar bort en bokstav ur koranens verser medvetet,

Förklaring: Om en person lägger till något till en vers i koranen samtidigt som han vet om att detta tillägg inte tillhör koranen, begår han vantro. Likaså gäller det för den som förnekar, dvs. tar bort något ur koranen samtidigt som han vet om att det tillhör koranen. Den som däremot lägger till eller tar bort något på grund av dålig inlärning och inte för att medvetet trotsa vad som finns i koranen – begår inte vantro.

Eller att beljuga en profet eller förnedra en profet eller att förvränga en profets namn i syftet att göra narr av honom,

Förklaring: Allt som innebär att man förnedrar, beljuger eller förkastar någon av Guds profeter är vantro. Detta innefattar också om man tror att någon av Guds profeter är eller har varit ignorant eller feg eller opålitlig samt annat liknande, eftersom allt detta innebär att man förnedrat och nedvärderat. Man har trott om profeten vad som inte tillkommer honom, oavsett vilket profet det gäller. Att tro rätt på profeterna är till den andra delen av trosbekännelsen – Därför begår man vantro utan några undantag om man på ett eller annat sätt beljuger, förnedrar eller nedvärderar en profet. Vad gäller att förvränga en profets namn, är det vantro att göra det i syftet att göra narr av denna profet. Detta går in under att förnedra.

Eller att tro på möjligheten av en ny profetia efter vår profet Muhammad,

Förklaring: Bland vantron som tillhör delen trosuppfattning är att en människa skall tro att det är en religiös möjlighet att en ny profet skall sändas efter profeten Muhammad. Detta är vantro eftersom det motstrider koranen, Hadith och ijma^, det motstrider religionen. Som exempelvis al-Qadyaniyyah som kallar sig själva för Ahmadiyyah. Denna grupp tror på en påstådd profet efter Sayyiduna Muhammad men dem kallar sig trots det för muslimer och hävdar att deras profets profetia är knutet till profeten Muhammads profetia. Denna man som dem tror på heter Ghulam Ahmad al-Qadyaniy. Han kommer ifrån Biladul-Hind (dagens Indien och Pakistan) i ett område som kallas Qadiyan. Vissa av hans följare hävdar det om honom och andra hävdar att han är en självständig profet – Bägge påståenden är vantro.

Den andra delen är fysiska handlingar såsom att göra sujud till en staty eller solen eller till en annan skapelse,

Förklaring: Som tidigare klargjorts finns det tre saker som en människa må begå vantro genom: Trosuppfattningar, fysisk handling och tal. I detta stycke påbörjar författaren sin förklaring kring den andra delen – Det är vantro att göra sujud till en staty såvida man inte hotats till livet att göra det. Den som vi ser göra sujud till en staty skall vi enligt islamisk lag döma till vantro utan att fråga om dennes avsikt, dennes syfte med denna sujud – Samma sak gäller om man gör sujud till solen eller månen eller till Shaytan eller till en eld eller till annat som inte någon annan än en kafir gör sujud till. Om en person däremot gör sujud till en annan människa tittar man på personens syfte med denna sujud: Om sujud gjordes i syfte att dyrka den andra människan är det givetvis vantro, men om syftet var att hälsa och visa respekt till den andra människan är det inte vantro men syndfullt. Tidigare lagstiftningar var det tillåtet för en muslim att göra sujud till en annan muslim i syfte att hälsa och i respekt såsom änglarna gjorde sujud till profeten Adam, men detta gjordes förbjudet (haram) i profeten Muhammads Shari^ah.

Likaså är det vantro att man kastar koranen på en plats ämnad för sopor och skräp även om personen säger ”Jag menade inte att nedvärdera eller förnedra koranen”. Så länge man visste om att detta är koranen eller att pappret man kastade innehöll verser ur koranen begår man vantro även om man påstår sig upphöja och älska koranen. Om en person däremot inte visste att pappret, boken, tavlan etc. innehåller verser ur koranen begår han inte vantro. Grundregeln i detta följer nedan:

De lärda är överens om att ifall en muslim gör något som enbart kuffar gör begår man vantro, som att en muslim klär sig i en klädsel som särskiljer dem vantrogna, dvs. är kännetecken för dem, att de följer den och den religionen. Om en muslim klär sig i något sådant och går in till deras platser av dyrkan och är med dem där begår han vantro eftersom en sådan handling av vantro sker endast från en kafir. Därför begår muslimen vantro i detta fall.

Den tredje och slutliga delen är uttalanden. I detta finns många exempel och det är svårt att begränsa,

Förklaring: Majoriteten av vantron som begås, begås med tungan. Detta faktum besannar profetens Hadith då han sade ”Majoriteten av människans synder kommer från hennes tunga”. Återberättad av at-Tabaraniy.

Bland det är att säga till en muslim ”du kafir” eller ”du din jude” eller ”du kristna” eller ”du utan religion” och mena att det han följer i fråga om religion är vantro såsom att det är en judisk lära eller en kristen sådan eller annan lära som är vantro, eller ingen religion alls. Undantaget är om man gör så och menar att muslimen liknar si och så av vantrogna människor,

Förklaring: Om en person säger till en annan som han vet är muslim ”din kafir” eller annat av ovannämnt slag och menar med det att muslimens religion är kufr eller att han menar att muslimen följer något annat än islam som t.ex. att han säger ”du din jude” och menar att muslimen specifikt följer judendomen i fråga om religion eller säger annat liknande där han exkluderar muslimen från islam – Då begår han vantro, men om han däremot menar att säga till denna muslim att han är lik de vantrogna i sitt sätt att leva eller bemöta människor eller annat där han menar att muslimen är lik de vantrogna – Då begår han inte vantro. Han begår endast vantro om han menar att den andres religion är något som är kufr trots att han vet att den andre följer islam och är muslim. Om han dock säger sådana ord i syftet att likna muslimen vid vantrogna begår han inte vantro men det är en stor synd att göra så. Profeten Muhammad sade ”Om en man säger till sin broder (i islam) ”din kafir” kommer det råda för en av dem. Antigen är det som han sade eller så faller det tillbaka på honom”. Återberättat av al-Bukhariy med flera. Det är alltså vantro att döma en annan muslim till vantro utan religiöst acceptabla grunder. Den som gör så begår själv vantro. Att säga sådana ord till en muslim för att likna denne vid kuffar är som sagt haram. Som exempelvis att säga till en muslim som är snål ”din jude” och mena med det att han i sin snålhet är lik judarna. Detta är haram.

Och att göra narr av ett av Guds namn eller Hans löften eller Hans hot, samtidigt som man vet om att dessa tillskrivs Allah,

Förklaring: Den som på ett eller annat sätt nedvärderar Allah eller Hans löfte eller Hans hot begår vantro. Likaså om man skulle nedvärdera ett av Hans namn med kunskap om det. Att nedvärdera ett av Hans löften är exempelvis att göra narr av paradiset eller på annat sätt nedvärdera det. Vissa människor gör narr av paradiset på följande sätt: De säger ”Gå du till paradiset! Vad finns där egentligen? Vad beträffar mig skall jag till Elden och träffa si och så av berömda typer”. De menar med detta att paradiset inte är något att värdesätta, och detta är vantro. Likaså finns det i detta uttalande ett förlöjligande mot Guds hot eftersom man gör Elden till en plats för umgänge och nedvärderar därigenom Guds hot – Detta är vantro, men om personen aldrig har hört talats om ett visst straff som Allah hotat med eller ett löfte om belöning som Allah givit och gör därför narr av det när han hör en person prata om det utan att tro på det personen säger, utan att tro att det tillhör islam – Då begår man inte vantro. Som exempelvis att en person hör någon annan prata om skorpioner som finns i helvetet och kommer att utgöra en del av straffet däri och så tror han inte på detta och gör därför narr av personen och det han säger. Han begår inte vantro eftersom han inte visste att detta är en sanning som Allah uppenbarat om.

Eller att säga ”Om Allah beordrade mig till si och så, hade jag inte gjorde det” eller ”Om qiblah hade blivit i den eller den riktningen hade jag inte bett” eller som att säga ”Om Allah ger mig paradiset, inträder jag inte det” i syfte att förlöjliga eller medvetet trotsa och förneka i alla dessa fall,

Förklaring: Om någon skulle säga något av ovannämnt eller liknande som att säga ”Om Allah beordrar mig att förlåta X hade jag inte gjort det”, och mena med detta att det inte hade varit något bra eller att man inte ger det någon vikt, respekterar det – Då har man förlöjligat och nedvärderat Guds order. Därför är det vantro. Likaså finns det de som förlöjligar och förnekar samtidigt. Som exempelvis en ateist som må säga ”Detta paradis ni talar om är en fantasi” – Detta är också vantro. Att dock säga något sådant och envisas, dvs. att trotsa och förneka, må hända från en person som vet om vad som sägs i koranen men ändå förneka det, trotsa det – Detta är att visa envishet och om en muslim skulle göra något sådant begår denne vantro. Likaså det som en del människor säger ”Paradiset är barnens lekplats”. Detta är att nedvärdera och förlöjliga paradiset. Det är vantro. Om någon däremot skulle säga ”Om Allah ger mig paradiset, inträder jag inte det” men inte i syfte att förlöjliga eller annat liknande, utan personen förstår av detta att ”Även om jag inte hade fått paradiset känner jag mig nöjd och belåten med Allah” eller om han menar något liknande som inte innebär förnekelse eller nedvärdering av religionen och det som kommit med den – I ett sådant fall är det inte vantro. Likaså om en person säger till en annan ”Be! Bönen är en plikt!” och den andre svarar ”Jag ber inte” och syftar till att han helt enkelt inte ber och menar inte att förnedra eller förlöjliga bönen – Då begår denna person inte vantro.

Eller att säga ”Om Allah ställer mig till svars för att jag lämnat bönen i och med min sjukdom som jag drabbats av, då har Han varit orättvis”,

Förklaring: Om en människa är sjuk och på grund av sin sjukdom försummar bönen och blir tillsagd av andra att be men svarar då ”Om Allah ställer mig till svars för att jag lämnat bönen i mitt tillstånd nu, sjuk och drabbad, då är Han orättvis” – begår han vantro på grund av att ha tillskrivit Allah orättvisa. Orättvisa per definition är att man använder sig av något som inte ligger i ens ägo utan den egentliga ägarens tillstånd eller att bruka något i annat än dess rättmätiga ändamål. Orättvisa är också att trotsa den allsmäktiga Herrens påbud och förbud, att överträda Herrens bud – Detta är också orättvisa (Dhulm). Det är omöjligt att Allah skall vara orättvis eftersom ingen av dessa definitioner kan tillämpas i Hans rätt. Han är den egentliga innehavaren av allting, alltings ägare, och inte heller finns det någon som ställer sig över Allah och ger Honom påbud och förbud. Därför är det fel, rent logiskt och intellektuellt att tillskriva Allah orättvisa. Han är alltings skapare och blir inte ifrågasatt. Allah uppenbarade i koranen (i betydelse): ”Och din Herre är inte orättvis mot skapelsen” Surah Fussilat, kapitel 41, vers 46.

Eller att säga om något som händer ”Detta sker utan Guds ödesbestämmande”,

Förklaring: Om en människa säger om en enda sak att det händer utan Guds ödesbestämmande, begår hon vantro. Detta gäller såväl gott som ont. Allt som händer, gör det i enlighet med Herrens ödesbestämmande, dvs. med Hans vilja och genom Hans skapande. Allah är inte att klandra för ondskan som händer men människan som står för sådana handlingar är att klandra. Det sker med Guds vilja och genom Hans skapande, men det är människan som tillskrivs handlingen.

Eller att en människa säger ”Om profeterna vittnar hos mig om si och så eller änglarna eller alla muslimer, hade jag inte accepterat deras vittnesmål,

Förklaring: Den som säger något sådant begår vantro eftersom att inte acceptera profeternas vittnesmål är likgiltigt med att klassa dem som förrädare och likadant gäller för änglarna och alla muslimer som gemenskap. Den som klassar profeterna som förrädare har begått vantro eftersom denne beljugit koranen och likadant om änglarna och likadant muslimerna som Jama^ah. Den som säger så om muslimerna som nation har slagit hål på religionen i sig eftersom vi har fått den från muslimer innan oss: Om deras vittnesmål inte är acceptabelt, hur skall vi då lita till deras återgivande om religionens regler – Därför begår den som säger så, vantro.

Eller att säga ”Jag gör inte det, även om det är sunnah” i syfte att nedvärdera,

Förklaring: Om en människa säger till en annan ”Varför använder du inte siwak? Det är en sunnah” och hon svarar ”Jag vill inte” med syftet att nedvärdera denna sunnah, då begår hon vantro. Om hon däremot menar ett enkelt ”Jag vill inte använda siwak i nuläget” är det inte vantro. Eller om en person får förklarat att det är sunnah att äta med högra handen och tre av dess fingrar, om han då säger ”Jag vill inte göra detta” och menar att det är äckligt och primitivt efter att ha vetat att det är sunnah, begår personen i fråga vantro, men om personen menar ett enkelt ”Jag vill inte göra detta” med respekt till det och övertygelse om att det är något som är bra då man fått veta att det är sunnah – är det inte vantro.

Eller att säga ”Om X hade varit en profet hade jag inte trott på honom”,

Förklaring: Den som säger så begår vantro eftersom detta uttalande är en förnedring mot profetians höghet och dess betydelse. Det är som att säga ”Profetian är inget jag respekterar”, därför är det vantro.

Eller att en person får en fatwa av en lärd och säger då ”Vad är detta för Shari^ah?” i syfte att förnedra den islamiska lagens dom,

Förklaring: Om en människa får veta om en dom ur islamisk lag och ogillade det samt avvisade det genom att exempelvis säga ”Vad är detta för Shari^ah?” i meningen att ”Detta är ingenting jag accepterar. Detta är fel” – Då begår personen vantro. Om personen däremot protesterar mot en som påstått någon dom tillhöra islam när den egentligen inte gör det – Då är det inte vantro eftersom man sade detta och menade att ”Detta är inte islamisk lag”. En sådan protest är tvärtom, rätt att göra.

Eller att säga ”Må Guds förbannelse vila över alla lärda” och mena med det bokstavligt alla lärda,

Förklaring: Om en människa förbannar alla lärda och menar att innefatta de alla med sin förbannelse – Då är det vantro eftersom detta innebär bland annat att man förnedrat kunskapen och dess status. Profeten har förkunnat om kunskapen och dess folk och den välsignelse som åtföljer dem. Förbannelse betyder att man utesluts från det goda. Om man då förbannar alla lärda går man emot de religiösa texterna. Islamisk kunskap och dess folk är godheten som profeten lärt. Hur skall de då vara förbannade? Om en person däremot förbannar specifikt en del lärda genom att exempelvis nämna dem eller att det finns en händelse som tyder på att han inte menar alla lärda, som exempelvis en diskussion där någon säger ”Många lärda idag är korrupta” och då sade den andra ”Må Guds förbannelse vila över alla lärda” och vid frågan om vad han menade svarade han ”Dagens lärda” eller att han förbannar en viss stads lärda muslimer genom att specifikt nämna det – Då begår han inte vantro, men han begår synd. Om någon säger ”Må guds förbannelse vila över alla lärda” och påstår därefter att han menade vissa lärda men utan att ha någon händelse som tyder på att han syftade till specifikt vissa lärda, han har ingen händelse som vittnar om hans påstående – Då begår han ändå vantro. Om en person väljer att använda ett generellt uttryck måste det finnas något annat än hans påstående som tyder på en begränsning till betydelsen av det generella uttrycket.

Eller att säga ”Jag tar avstånd från Allah eller från änglarna eller från profeten eller från Shari^ah eller från islam”,

Förklaring: Vantron i detta uttalande är tydlig.

Eller att säga ”Jag känner inte till någon sådan dom” i syfte att förnedra Guds lag,

Förklaring: Om en person frågar någon annan ”Vad är den islamiska lagens dom att göra si och så” och efter att ha fått svar säger ”Jag känner inte till någon sådan dom” eller att han som blir tillfrågad om en dom säger ”Jag vet inte” – Båda dessa fall är vantro om man menar ”Shari^ah har ingen vikt hos mig”. I det första fallet är det vantro om personen menar att förlöjliga islamisk lag när han säger ”Jag känner inte till någon sådan dom”, dvs. att han med andra ord säger ”Vad är detta för lag?” i syfte att nedvärdera. I det andra fallet när han får frågan om vad islamisk lag säger och svarar ”Jag vet inte”. Om han här menar ”Jag vet inte eftersom jag inte bryr mig om vad islamisk lag säger, jag ger ingen vikt till islamisk lag” – Då är det vantro. Om han däremot svarar ”Jag vet inte” eftersom man inte vet, samtidigt som man respekterar islamisk lag och tror att den är den bästa lagen, detta är prisat. Ingen skall tala i okunskap. Profeten Muhammad blev en gång frågad om vilka platser på jorden som är de bästa och vilka som är de värsta, varpå han svarade ”Jag vet inte, jag skall fråga Jibril” och även Jibril svarade ”Jag vet inte, jag skall fråga Herren”. Sedan fick profeten uppenbarat att de bästa platserna är moskéerna och de värsta, marknaderna. Återberättat av Ibnu-Hibban.

Eller att säga efter att ha fyllt en bägare ”Och bägare fyllda till bredden” eller när han dricker upp något säger ”Det tömde bort som hägringar”. Eller när han väger eller mäter upp något säger ”Men som vållar förlust för andra när de säljer genom att mäta och väga upp något, snålt” eller när han ser en stor samling säger ”Vi samlar in dem alla och lämnar inte kvar någon” – Detta är betydelser på verser ur koranen. Om man reciterar dem som nämnt ovan i syfte att göra narr av verserna – Då är det vantro, och likaså alla andra sammanhang där koranen används på detta vis, men om man gjorde så utan en avsikt att göra narr av koranen är det inte vantro men som al-Shaykh Ahmad ibnu-Hajar sade ”Det är haram”,

Förklaring: Den som använder en vers för annat än dess egentliga syfte och gör så med avsikt att nedvärdera begår vantro. Som om en person skulle fylla en bägare med vin och reciterar versen som ger betydelsen ”Och bägare fyllda till bredden”. Denna vers talar om paradisets vin. Han gör så och menar att detta vin han har är bättre än det som finns i paradiset. Eller att han gör narr av versen och löftet det bär med sig – Då begår han vantro, men om han reciterar en vers för ett annat syfte än versens egentliga syfte utan att nedvärdera begår han inte vantro men det är haram: Exempelvis om en person ser en stor samling människor och reciterar versens betydelse om hur alla skapelser ska samlas på domens dag för att ta del av sin räkenskap – Då begår han inte vantro men det är fortfarande haram att använda versen i sådant syfte eftersom versen inte talar om denna samling som han har framför sig. Detta är vad den välkända Shafi^i imamen Ahmad ibnu-Hajar al-Haytamiy klargjorde och förklarade vidare att det är förbjudet att använda en vers i ett annat syfte än versens egentliga, eftersom detta är att behandla koranen fel. Om man däremot ser en stor samling och minns versen i fråga och hur skapelsen skall bli ställd till räkenskap är det ingen skada i detta.

Likadant är det vantro att smäda någon profet eller ängel,

Förklaring: Om någon smädar en profet eller en ängel begår han vantro utan några undantag. Så länge han vet om att den han smädar är en profet eller ängel. Som att någon som vet att Jibril är en ängel men ändå smädar honom. Då begår denna person vantro.

Eller att säga ”Jag vore en person utan moral om jag ber” eller att säga ”Jag har inte mött någonting gott sedan jag började be” eller att säga ”bönen tillkommer inte mig” i syfte att förnedra,

Förklaring: Den som säger sådana uttalanden med avsikt att förnedra bönen, begår vantro. Om detta råder inga tvivel. Som exempelvis om den som säger ”Jag vore utan moral om jag utförde bönen”. I detta finns ett tydligt påhopp mot bönen och därför är det vantro. Eller om någon säger ”Bönen tillkommer inte mig” och menar att han är för bra för att be, även detta är en förnedring mot bönen och är därför vantro, men om en menstruerande kvinna skulle säga ”Bönen är inte för mig” eller annat liknande och syftar till att det är förbjudet för henne att be – Detta är givetvis inte vantro, utan sanning.

Eller att säga till en muslim ”Jag är din och din profets fiende” eller att säga till en Sharif ”Jag är din och din farfars fiende” och mena profeten. Eller att säga liknande uttalanden av vulgär och låg karaktär,

Förklaring: Den som smädar Guds sändebud eller nedvärderar honom på annat sätt är vantrogen. I detta råder inga tvivel. Om man säger till en Sharif något om dennes förfäder och menar någon av de närmare till personen, inte profeten, då är det inte vantro. Beträffande den som smädar sändebudet sade al-Qadi Abu-Yusuf ”Den som tvivlar över hans vantro och det att han gjort sig förtjänt av Herrens straff begår också vantro. Likadant har Sahnun al-Maliki sagt ”Detta har de lärda klargjort när det kommer till smädandet av Guds sändebud”. Att smäda Allah är än värre. Al-Qadi ^Iyadh al-Maliki i sitt verk känt som Kitab ash-Shifa sade ”Det råder ingen oenighet kring att den som smädar Allah av muslimerna begår vantro och dennes blod är tillåten att spilla”.

Många lärda har författat flera verk kring vantron för att varna för den där de också har nämnt många exempel av vad människor säger som är vantro såsom al-Qadi ^Iyadh al-Maliki och Badrur-Rashid al-Hanafi. Det är viktigt att vara varnad mot vantron då den som inte känner igen ondskan drabbas av den,

Förklaring: Al-Qadi ^Iyadh levde under det femte århundradet efter Hijrah. Han är bland de mest kända Maliki ^Ulama’.  I sin bok ash-Shifa nämner han många exempel på mycket av det som människor säger som är vantro, för att varna muslimer för det. Likaså gjorde andra lärda ur alla de fyra sunnitiska skolorna. Bland dessa var en välkänd ^alim inom Hanafi-skolan vid namn Badrur-Rashid som levde under det åttonde århundradet efter Hijrah och skrev en sammanställning, en avhandling, där han radade upp uttalanden som är vantro för att varna för det. Detta exempel, de lärdas exempel är vad författaren till denna bok låtit sig ledas av.

Den grundläggande regeln i dessa frågor lyder enligt följande: Varje tro eller handling eller uttalande som innebär att man förnedrat, nedvärderat, gjort narr av Allah eller Hans uppenbarade skrifter eller Hans sändebud eller Hans änglar eller det Han beordrat skall värdesättas och respekteras eller det som symboliserar religionen eller Hans lag eller Hans löfte eller Hans hot är vantro. Låt därför människan göra allt i sin makt för att undvika allt sådant,

Förklaring: Varje tro som människan bär i sitt bröst och varje handling som hon gör med hjälp av sina kroppsdelar och varje yttrande som hon gjort med hjälp av tungan som innebär en förnedring av Allah är vantro och likaså förnedring av Hans uppenbarade skrifter eller profeterna eller änglarna eller det som Allah beordrat skall värdesättas och respekteras eller religionens symboler. Religionens symboler är allt som blivit en symbol och blivit känt tillhöra denna religion som exempelvis adhan, hajj, moskéer, ^Id al-Fitr och ^Id al-Adha samt bönen – Allt detta är bland det som symboliserar religionen, som blivit känt tillhöra islam och att på ett eller annat sätt förnedra något av detta leder till vantro. Likaså är det vantro att förnedra islamisk lag eller Guds löfte om något som exempelvis belöningen i paradiset eller hans hot som exempelvis straffet i helvetet. Allt sådant leder till vantro oavsett om det sker genom en tro personen bär på eller en handling denne gör eller ord denne yttrar. Domen för allt som går in under ovannämnd grundregel är vantro. Därför bör människan vara klok och göra allt i sin makt för att undvika att begå vantro då den som dör i ett vantroget tillstånd har förlorat dunya och akhira. Må Allah skydda oss från det.