Fardo ^ayn al^aqiidah

Det obligatoriska kunnandet om religionen

I Guds namn är mitt skrivande, all tacksamhet tillkommer Honom och må Hans frid och välsignelser vara över det mest älskade Sändebudet, Mohammad, samt över hans troende eftersläkt och ärade följeslagare.

Allah uppenbarade i Surah al-Mudjadalah [Kapitel 58, vers 11; i betydelse]

[Allah upphöjer i status de av er som är troende och som erhåller kunskapen]

Detta är tillräckligt för tjänaren att förstå vikten av att lära sig och dygden däri. Likaså har Guds sändebud Mohammad prisat kunskapen, dess lärare och dess elever.

Ibnu Majah återberättade att profeten sade:

”Abu Dharr! Om du ser till att lära dig en vers ur koranen så är det bättre för dig än att be 100 cykler av rekommenderad bön och om du ser till att lära dig ett kapitel ur kunskapens alla kapitel så är det bättre för dig än att be 1000 cykler av rekommenderad bön”.

Al-Bukhariy har återberättat att profeten har sagt:

”När människan dör upphör hennes handlingar förutom genom 3 saker: En löpande välgörenhet, en kunskap som andra drar nytta av och ett barn som ber för en”.

Med detta sagt är den islamiska kunskapen den viktigaste av kunskaper och den bästa för människan att erhålla.

Det obligatoriska kunnandet om islam som bokens titel antyder har författats för att ge muslimen den kunskap som är en individuell plikt att kunna, alltså den mängd av islamisk kunskap som varje ansvarig person är ålagd att kunna (فرض عين). Den som inte lär sig denna kunskap kan aldrig vara säker på att dennes gudsdyrkan såsom bönen, renligheten, hajj, fastan och zakah utförs på ett korrekt sätt. Likaså vet denne inte vilka förbud Herren har uppenbarat som exempelvis hjärtats synder, händernas, ögats, örats, kroppens, könsorganets, fotens, med flera.

Om man vill följa Guds sändebud på ett fullkomligt sätt måste man först och främst lära sig denna obligatoriska del av religionens kunskap och sedan implementera.

Vi har valt att översätta en bok, vars namn (översatt från arabiska) är ”Sammanfattningen: en försäkran om den individuellt obligatoriska kunskapen”, och att förklara den. Författaren till denna mycket gynnsamma bok är shaykh Abdullah ibnu Muhammad ibni Yusuf al-Harari ash-Shaybiy. Han är ash-Shaybiy eftersom hans härkomst går tillbaka till klanen Banu Shaybah som var en klan ur stammen Quraysh. Han föddes i staden Harar, Abessiniens stad av kunskap på den tiden. Han sökte kunskapen från många ^ulama’ däribland: Shaykh Muhammad ibn ^Abdis-Salam, som var känd för sin taqwa (gudsfruktan) och sin kompetens som en Shafi^i lärd. Shaykh Muhammad Siraj al-Jabartiy, som var mufti av al-Habasha och shaykh Ahmad ibn ^Abdul-Muttalib som var koranrecitatörernas shaykh i Makkah.

Shaykh ^Abdullah bemästrade flertalet ämnesområden såsom ämnet Tawhid, Fiqh, Hadithvetenskap, arabiska språket, och dess grammatik, de olika recitationssätten av koranen, koranens tafsir, astronomi och kalkylering, Usul al-Fiqh – fundamentala regler inom rättslära och andra ämnen. Han rådde människor i enlighet med religionen. Han kallade människor till det goda och förbjöd dem från det onda samtidigt som han var uppriktig, vänlig och barmhärtig mot dem. Han var ytterst ödmjuk och sökte inte det jordiska livets lyx. Han var en asket (زاهد), han spenderade större delen av sitt liv till att sprida islam.

Bokens titel på arabiska är ”Mukhtasaru Âbdillahil-Harariy al-Kafilu bi-Îlmidinid-Daroriy”. Vi skall gå igenom denna bok och förklara den utan att gå in på fördjupade detaljer eftersom den som vill lära sig religionens kunskap inte bör förhasta sig och kasta sig över all kunskap han finner. Däremot bör man lära sig metodiskt och stegvis för att kunna förstå och lära sig kunskapen på ett noggrant och felfritt sätt. Az-Zuhriy som var bland at-Tabi^un sade ”Den som söker kunskapen av Hadith i sin helhet på en gång kommer att missa en stor del av kunskapen däri”. Han menade att man bör erhålla kunskapen stegvis – På ett sätt där man försäkrar sig att förstå och lära sig varje bit som den är. Det är dem lärdas tradition att först förklara ett ämne eller en bok genom korta förklaringar utan att gå in i djupa detaljer eller nämna några undantagsregler, och ibland utan att nämna alla restriktioner inblandade i en sak. Detta gör de för att hjälpa eleven att förstå kärnan i ämnet och lära sig det och nästa gång de förklarar ger de eleven en mer fördjupad förklaring om de ser att eleven förstått grunden korrekt. Att söka islamisk kunskap ger en enorm välsignelse och belöning. At-Tirmidhi återberättade att profeten sade ”Den som går ut i syfte att söka islamisk kunskap är ute för Guds sak tills han återvänder hem”. Detta betyder att ifall man dör, dör man fi sabilillah dvs. ens belöning kommer vara lik martyrens som strider för Guds sak (مجاهد). Paradiset har flera nivåer, där finns 100 speciellt för de som stred för Guds sak. Mellan varje nivå är det ett avstånd som det mellan jorden och himlen, därför sade al-Imam ash-Shafi^iy ”Att söka islamisk kunskap är bättre än att be sunnah bön”. Därför sade också vår shaykh Abdullah al-Harari ”Att sprida kunskapen bland människor är bättre och viktigare än att ge pengar till dem”. Med religionens lära motverkar man djävular bland människor och djinn och likaså sin egen inre ondska. Vi ber Allah att ge oss tawfiq, dvs. framgång i att göra gott.

بسم الله الرحمن الرحيم

Jag börjar i Guds namn (Bismillahir-Rahmanir-Rahim),

Förklaring:

I denna fras [; Bismillahir-Rahmanir-Rahim] används namnet Allah. Detta namn betyder; Den som har gudomlighet – vilket innebär att man har förmågan att skapa från intet till existens.

• Al-Rahman betyder; Den som ger mycket nåd till de troende och de icke troende i detta liv men som endast ger nåd till de troende i nästa liv.
• Al-Rahim betyder; Den som ger mycket nåd till de troende i nästa liv.

All tacksamhet tillkommer Allah [; al-Hamdu lillah], Den levande som aldrig dör (al-Hayyul-Qayyum) och som ser till allting (al-Mudabbir),

Förklaring:

• Alhamdulillah innebär; Att man, med hjälp av sin tunga, prisar och tackar Allah för de gåvor som han frivilligt givit en och som man till antalet inte kan begränsa. Abu Dawud återberättade att profeten, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Varje ärende som har dygd och som inte påbörjas med Alhamdulillah kommer inte resultera i den belöning som den annars kunde ha inneburit.”
• Al-Hayy (الحي) betyder att Allah är den levande. Hans liv har ingen början och inget slut och liknar inte skapelsens liv, det är inte en kombination av kropp och själ.
• Al-Qayyum (آلقيوم): Enligt en del lära betyder det att Allah inte behöver någonting men allt annat behöver Honom. Andra lärda har sagt; Den vars existens aldrig upphör.
• Al-Mudabbir: Den som ser till alla skapelser. Detta betyder att Allah är den som gör att precis allting är precis som det är.

Varje ansvarig person är ålagd att lära sig en viss mängd av den islamiska kunskapen,

Förklaring:

Den ansvariga individen är den som uppfyller följande (tre) kriterier:

1. Att uppnå puberteten; beträffande pojken kan detta ske genom en av två saker. Den ena är att den sexuella sädesvätskan (; sperman) gör sig till känna. Detta ger sig uttryck i pojkens sömn. Den andra är att pojken fyller 15 mån-år. Beträffande flickan kan det ske genom en av tre saker. Samma två som med pojken dock istället för sperma är det en sexuell sädesvätska. Det tredje som också är det vanligaste är att hon får sin första menstruation.
2. Att man har ett moget förstånd, dvs. att man inte är galen. Att man har ett moget förstånd innebär enligt religionen att man är kapabel, rent förståndsmässigt, att skilja mellan rätt och fel utmed logiska premisser.
3. Att ha nåtts av islams fundamentala budskap. Med detta menar man trosbekännelsen.

Dessa kriterier måste alla vara uppfyllda samtidigt för individen att anses vara ansvarig. Bevisen för dessa kriterier grundar sig i Koranen och sunnah.

Vad gäller de första två punkterna, nämns de av profeten i Hadith. I en Hadith återberättad av al-Imam Ahmad med flera; Profeten, frid och välsignelser vare över honom, sade: “Ansvaret är upphävt för 3 typer: Pojken tills han får en våt dröm, den galne tills den mognar (i förståndet) och den i sömn tills den vaknar.”

Den tredje punkten däremot nämns av Allah i surah al-Isra’ kapitel 17, vers 15, som betyder att Allah inte låter straffet drabba någon som inte nåtts av budskapet.

Den mängd av islamisk kunskap som är en plikt för varje muslim behandlar det som vi nödvändigtvis behöver. Därför är den också känd som ^ilm al-Hal. Alltså kunskapen som vi i nuet behöver. Utan denna kunskap vet vi inte hur vi ska dyrka vår Herre. Utan denna kunskap vet vi inte om vår bön har utförts på ett korrekt sätt, detta gäller också alla andra former av gudsdyrkan såsom fastan, zakah, hajj och annat. Likaså vet man utan denna kunskap inte vad som är förbjudet. Man kan inte skilja mellan rätt och fel i enlighet med religionens måttstock. Med andra ord går man förlorad. Kunskapen är viktig, försumma inte den.

Vad gäller ^aqidah är det plikt att kunna tillräckligt mycket så att man vet vem Allah är och vem Hans profeter är, dvs. hur man ska tro på Allah och på profeterna. Man skall kunna så pass mycket att man kan skilja mellan iman och kufr. Beträffande taharah, dvs. renlighet, måste man lära sig så pass mycket av detta ämnesområde att man kan utföra en korrekt och giltig taharah i de situationer det krävs. Gällande bönen måste man lära sig så pass mycket att man, rent generellt, vet hur man skall utföra en korrekt och giltig bön. Vad gället fastan är det en plikt för tjänaren att inte låta Ramadan månad komma utan att man lärt sig det nödvändiga kring fastans regler, och rörande hajj, pilgrimsfärden, är det först plikt att lära sig dess regler när man avser att utföra denna dyrkan, och beträffande zakah, den obligatoriska allmosan i alla sina former, är det tillräckligt för tjänaren att tro att detta är en av de plikter islam slår fast. Om man däremot äger något som man måste ge zakah för, blir det plikt för en att lära sig om just det man äger i förhållande till zakah i när man måste ge, hur mycket och till vem. Vidare är det plikt att man lär sig det nödvändiga ur kapitlet om synder, för att kunna undvika det förbjudna och likaså be om förlåtelse, göra tawbah, när man begått synd. Att alltså lära sig om hjärtats synder, ögats, örats, tungans, händernas, könets, bukens, fotens samt kroppens synder och annat liknande är allt en plikt som tillhör det obligatoriska kunnandet om islam utmed individuell plikt. Likaså att lära sig hur en korrekt tawbah skall genomföras. De lärda har tydligt förklarat vilken mängd som uppfyller kravet inom varje ämnesområde.

Al-Mukhtasar har ett ursprung. Den är sammanfattad ur en annan bok. Detta är de lärdas vana. De sammanfattar större böcker för att göra det enklare att studera kunskapen. Al-Mukhtasar är sammanfattad ur boken ”Sullamut-Tawfiq ilaa Mahabitillahi ^alat-Tahqiq”, skriven av en välkänd ^alim från Hadramawt i Yemen: ^Abdullah ibn Husayn ibn Tahir. Han föddes år 1191 efter hijra. Han var elev hos många välkända ^ulama’. Han spenderade även tid i Makkah och Madinah. Han dog år 1272.

Shaykh ^Abdullah al-Harari sammanfattade boken men lämnade även en del av den utanför sin sammanfattning. Likaså lade han till en del saker samt ändrade i en del meningar. Allt detta utan att bokens syfte och ändamål ändrades. Bägge böcker pratar om samma saker trots ändringarna. Shaykh ^Abdullah ändrade för att göra det enkelt för människor i vår tid. Det som han lämnade utanför sin sammanfattning var kapitlet om tasawwuf eftersom han ville enbart fokusera på det obligatoriska kunnandet utmed fardu ^ayn, alltså individuell plikt – dit hör inte läran om tasawwuf.

Denna kunskap är en viktig sådan och bör därför få rätt uppmärksamhet av varje elev. Talibul-^Ilm är uppmärksam på kunskapen genom följande 5 punkter:

1. Att han skall söka den från en lärare, ta kunskapen från ett bröst (Talaqqi)
2. Att studera den
3. Repetera den
4. Tills du kan den utantill
5. Allt detta görs för Allah och inte för något annat

Att denna kunskap bär med sig stora välsignelser är klart och tydligt. Imam Muslim återberättade att profeten sade ”Änglarna fäller ut sina vingar utav belåtenhet till den som söker kunskap (Talib al-^Ilm).

Betydelsen av trosbekännelsen

Det är en plikt för varje ansvarig människa att omfamna islam, ha en orubblig övertygelse om dess sanning, samt förhålla sig till dess lag. Detta innebär att varje ansvarig människa är ålagd att bli muslim, förbli muslim och att följa islams regler. Det är plikt för varje ansvarig människa som inte är muslim att omedelbart bli det (vem den ansvariga är har redan klargjorts).

Att omfamna islam gör man genom att yttra trosbekännelsen. Det är så man blir muslim, samtidigt som man har en korrekt tro på dess innebörd. Likaså måste man ha en orubblig övertygelse om dess sanning. Vilket innebär att man inte har någon minsta tvivel. Tvivlar man om detta är man ingen muslim. Det innebär även att man inte heller har för avsikt att lämna islam eller ens överväger att göra så. Den som har för avsikt att lämna islam eller överväger att göra så har inte en fullkomlig övertygelse om islams sanning, oavsett vad denne själv säger. Den som inte har en fullkomlig övertygelse om islam är inte muslim. Den som har för avsikt att lämna islam eller överväger att göra så begår vantro i samma stund som detta hände. Att tvivla är emot att vara övertygad och likaså att bestämma sig för att lämna islam eller att överväga detta – allt detta är emot Yaqin, dvs. fullkomlig övertygelse. Därför är det kufr.

Allah uppenbarar i koranen i Surah al-Hujurat (kap 49) vers 15 [i betydelse;]

[De troende är de som tror på Allah och Hans sändebud och därefter inte tvivlar]. Det tillhör alltså inte Iman att tvivla.

För att bli muslim måste man alltså säga trosbekännelsen och tro på dess innebörd. Säger man inte trosbekännelsen blir man inte en muslim även om man har den rätta tron. Man måste yttra trosbekännelsen, antigen på arabiska eller på ett annat språk som man kan: ”

Jag bevittnar att det inte finns någon gudom förutom Gud och att Muhammad är Guds sändebud.”

Även om man säger trosbekännelsen på ett annat språk än arabiska så måste man uttala profetens namn korrekt utmed det arabiska. Likaså om man skulle säga Allah istället för Gud. Om man inte kan uttala Mohammad säger man istället Abol-Qasim. Skulle man inte klara av detta heller säger man Abol-Gasim.

Det är fyra namn som är giltiga att använda vid en sådan situation:

• Ahmad
• Mohammad
• Abol-Qasim
• Abol-Gasim

Man säger trosbekännelsen så som nämnt ovan eller på ett sätt som ger samma betydelse.

Att känna till och tro på trosbekännelsen är en plikt, likaså att omedelbart yttra den om man är vantrogen. I annat fall är det en plikt att säga den i bönen.

Den vantrogne har som omedelbar plikt att bli muslim, dvs. ju mer denne fördröjer detta, förvärras hans tillstånd.

Betydelsen av La ilaha illa Allah

”Det finns ingen gudom förutom Gud” innebär att man med tungan vittnar om att ingen förtjänar dyrkan förutom Allah samtidigt som man tror på det.

En del människor dyrkar annat än Allah men dessa ting förtjänar inte dyrkan. Den enda som dyrkas med rätta är Allah.

Vad gäller den religiösa definitionen av dyrkan har den återgivits av många lärda däribland av imam Taqiud-Din as-Subkiy (dog 756 e.h) och som var en välkänd imam av Fiqh (rättslära) och likaså i Usulud-Din (det fundamentala i religionen) samt tafsir av Koranen och han bemästrade även det arabiska språket. Han sade att ordet “Gudsdyrkan” (^Ibada) betyder att man ger någon en ultimat underkastelse och hängivenhet. Detta innebär att man inte tror högre om någon annan än denna.

Den kända lingvisten Al-Raghib al-Asbahaniy gav samma definition av ordet i sitt verk ”Mufradatul-Quran”.

Alltså är gudsdyrkan inte att enbart kalla någons namn eller att frukta någon eller att hoppas få hjälp av någon. Dessa saker i sig själva är inte gudsdyrkan. Däremot om man skulle kalla någon eller frukta någon eller vara hoppfull om att få någons hjälp samtidigt som en total underkastelse och glorifiering är knutet till detta – först då blir det gudsdyrkan.

Allah är al-Wahid:

Detta betyder att Allah inte har någon jämbördig. Han är den enda Guden. Ingen kan vara som eller lik Honom. Han är En i sig själv, i Sina egenskaper och i Sitt handlande. Ingen är Honom lik och ingen har som Hans egenskaper. Inte heller är någons handlande som Hans. Han ser så som ingen annan, Han hör så som ingen annan, Han talar så som ingen annan, Han vill så som ingen annan och Han kan så som ingen annan. När man säger att Allah är En är det detta man menar och inte i betydelsen av en siffra då siffror kan både öka och minska, delas och förändras etc. Att exempelvis säga ”en person” betyder inte i detta sammanhang att denna person inte har några partners i mänskligheten, i att vara människa, det nämns däremot att i betydelsen att han är en bland många. När vi säger att Allah är En menar vi att ingen är Gud förutom Han och att ingen har samma egenskaper som Hans.

Imam Abu-Hanifa (dog 150 e.h) säger i sitt verk al-Fiqhul Akbar ”Allah är En inte i siffror och nummer men i bemärkelsen att Han inte har någon partner”.

Al-Ahad:

Detta är ett av Guds namn. De lärda har gett den två definitioner där en del har hänvisat till al-Wahid och en del har sagt att det betyder att Allah är den Odelbare. Han är den Odelbare eftersom Han inte är en kropp. Allt som är en kropp går att dela på rent logiskt.

Han är al-Awwal och al-Qadim, Utan början:

När man säger al-Awwal och al-Qadim om Allah betyder det att Han är den som inte har någon början. Detta innebär att Hans existens inte föregåtts av ett tillstånd av icke-existens. Allah är ensam om att ha denna egenskap. Allt annat existerar med en början, detta hör till det fundamentala i den islamiska trosläran. Att tro något annat än detta är kufr.

Al-Hayy och al-Qayyum, Den levande som inte behöver något:

Allah är den levande och Hans liv är utan någon början och utan något slut. Hans liv är inte likt vårt liv. Det är inte någon kombination av kropp och själ. Han är den som inte behöver någonting men allting behöver Honom.

Ad-Da’im, Den eviga:

Att Allah är evig innebär att Han inte har något slut. Den som har ett slut måste ha en början och måste vara en skapelse, och Allah är skaparen.

Al-Khaliq, Skaparen:

Skaparen betyder, den som frambringar allting från icke-existens till existens. Ingenting bland det skapade kommer till existens förutom genom Herrens skapande. Endast Allah skapar i denna bemärkelse. Tjänaren och dennes handlingar är också skapelser till Allah. Vi och våra handlingar samt våra tankar och intentioner är skapade av Allah. Tjänaren skapar ingenting. Tjänaren för inte någonting från icke-existens till existens. Däremot förvärvar tjänaren sina handlingar vilket innebär att man får konsekvensen av det man gör men människan skapar ingenting. Människan avser att göra en vissa handling och Allah är den som skapar den handlingen.

Likaså skapar orsaken inte något av det orsakade. Elden som är en orsak skapar inte brännandet som är det orsakade. Kniven som är en orsak skapar inte skärandet som är det orsakade. Brödet som är en orsak skapar inte känslan av mättnad som är det orsakade. Vatten som är en orsak skapar inte släckandet av törst som är det orsakade. Solen som är en orsak skapar inte värme som är det orsakade. Vi säger att Allah har skapat såväl orsaken som det orsakade. Han är den som skapar all orsak och effekt. När en eld kommer i kontakt med något brännbart är det Allah som skapar brinnandet. Om Allah inte hade velat att något som kommer i kontakt med eld skall brinna upp, då hade det inte gjort det eftersom Han i det läget inte skapat något brinnande och som påföljd kommer ingenting att brinna. Detta är vad som inträffade profeten Ibrahim. Han sattes i en högt flammande eld men denna eld skadade honom inte. Inget av hans kropp brann upp – detta eftersom Allah inte skapade brinnandet och som resultat brann profeten Ibrahim inte upp.

Denna punkt hör också till det fundamentala i den islamiska trosläran. Att tro något annat är kufr.

Ar-Raziq:

Allah är den som sörjer för allting. Utan Honom får ingenting sitt behov tillgodosett. Han är den som ger skapelsen det den behöver i fråga om försörjning. Han är den som ger Rizq. Rizq i detta avseende är allting som är en påtaglig nytta för människan, oavsett om den kommer från halal eller haram.

Al-^Alim:

Allah är den allvetande. Hans kunskap minskar inte och inte heller ökar den. Han är allvetande i all evighet. Han vet om allt innan det händer, då Han är dess skapare.

Al-Qadir, Allsmäktig:

Allah är den som har makt över allting. Där finns ingenting som han står som svag inför. Att Allah är allsmäktig innebär att Han kan göra som Han vill, Han förmår att göra som Han vill.

بسم الله

Allah gör som Han vill dvs. det som Allah velat är det som händer, och det Han inte valt hända kommer inte att hända. Detta betyder att allting som Allah med sin eviga vilja valt ska hända kommer att hända såsom Allah har velat att det ska hända och i den tid Han valt för det att hända.

Skulle en hel nation samlas för att skada dig, kan de inte göra så om inte Allah har valt så. Likaså om en nation skulle samlas för att ge dig en hjälp som inte Allah valt att nå dig, då kommer de inte att kunna nå dig.

Allt som händer, händer för att Gud vill att det ska hända. Allt sker med Guds vilja.

Detta hör också till det fundamentala om trosläran.

Profeten sa i en Hadith återberättad av At-Tabariy och Abu Dawud med flera, att den som tror på annat sätt begår vantro.

La hawla wala quwwata illa billah – Al Hawqalah, är något som profeten har lärt oss att säga.

Återberättad av Al-Bazzar, att ^Abdullah ibn Mas^ud berättade om hur han en gång var i profetens sällskap och sade ”La hawla wala quwwata illa billah”, varpå sändebudet förklarade för honom att detta betyder: ”Ingen kan undvika en synd utan Hans skydd mot den och ingen kan lyda utan Hans hjälp att lyda”.

Det är plikt att tro på detta och sunnah att säga Hawqalah.

Allah är den enda som skapar i människan viljan att synda och viljan att lyda, likaså förmågan att synda och förmågan att lyda.

بسم الله

Allah är beskriven med all perfektion som tillkommer Honom. Han har fullkomliga egenskaper och en evig perfektion. Varför man säger att Han är beskriven med all perfektion som tillkommer Honom är för att inte all perfektion kan tillkomma Allah.

Det finns perfektion som tillkommer exempelvis människan men som inte kan sägas om Allah.

Exempelvis att vara utmärkande i intelligens, ha en vacker röst, ha en stark fysisk kropp. Dessa saker är en slags perfektion relaterad till människan, men skulle man tillskriva dessa egenskaper till Allah har man förnedrat Honom och därmed begått vantro.

Därför sade författaren efter att ha sagt det ovannämnda ”är fri från allt som inte tillkommer Honom”. Detta betyder att Allah är fri från alla egenskaper som tillhör det skapade, såsom fysiska attribut, färg, form, rörelse och stillhet. Detta är därför som sanningens folk (Ahlus-Sunnah wal-Jama^ah) sa: Allah existerar utan plats.

Eftersom den som existerar i någon plats måste ha begränsningar och allt som har begränsningar är i behov av den som gett den dess begränsningar. Den som behöver är absolut ingen skapare. Därför är Allah fri från att existera i någon plats eller riktning.

Vi säger inte att Allah finns i himlen, vi säger inte att Allah existerar ovanför, vi säger inte att Allah existerar överallt. Vi säger att Allah existerade såsom Han var innan Han skapade allt detta eftersom Han inte förändras och inte är lik något annat som existerar. Därför säger vi att Allah existerar utan plats.

[”Absolut ingenting är likt Honom och Han är den som hör och ser”] Detta är betydelsen av vers 11 av surat ash-Shura, kapitel 42.

I denna vers finns en explicit uteslutning av att Allah skall vara lik något eller att något skall vara likt Allah på något sätt. Därför sade de lärda såsom Dhun-Nun al-Misriy, ”Vad du än föreställer dig i ditt inre skall du veta att Allah inte är lik det”. Allah är fri från att likna sina skapelser på något sätt.

Allah existerar utan en början och allt annat existerar med en början. Han är skaparen och allt annat är skapat.

Allah är den enda som är evig. Därför är Han den enda som inte har någon början. Allt annat har en början. Betydelsen av att någon som är skapat innebär att något kom att existera från att inte ha funnits. Allting förutom Allah är en skapelse och är skapat av Allah.

Detta gäller även det skapades essens och element. Likaså handlingar och det fysiska i sig samt al-Jawhar och al-^Arad.

Al-Jawhar refererar till det minsta existerande partikel och som inte går att dela på mer.

Al-^Arad refererar till egenskapen som inte existerar självständigt.

Tron på att allting förutom Allah är en skapelse hör också till det fundamentala i den islamiska trosläran. Därför är den som tror att annat än Allah existerar utan en början, vantrogen.

Vissa människor tror att universums essens är evig (alltså utan början) – något som sentida filosofer och Ahmad ibn Taymiyyah har sagt. Al-Imam Badrud-Din al-Zarkashiy återgav i sin bok Tashnif al-Masami’ rådande ijma^ (konsensus bland de lärda) om att den som tror att universum på något sätt är evigt har begått vantro.

Varje skapelse som existerar, bland det fysiska eller dess egenskap, från det minsta dammpartikel vi kan skåda med det blotta ögat, till den oerhörda tronen (^arsh) och varje rörelse, stillhet, intention samt tanke till dessa är en skapelse till Allah. Ingen annan än Allah skapar. Ingen natur och ingen orsak. Allah är den enda som skapar. Saker och ting kommer till existens i enlighet med Herrens vilja och förutbestämmande samt kunskap och det blir till endast genom Hans skapande.

Det naturliga, d.v.s. naturen hos något fysiskt, verkar inte som någon skapare. Det är exempelvis naturligt för en eld att bränna. Det är inte denna natur som skapar brännandet och inte heller brinnandet.

Orsak (^Illah) är vad som leder till ett givet resultat. Om orsaken finns, finns det orsakade. Om inte orsaken finns, finns inte det orsakade. T.ex. ett finger som har en ring på sig. Fingrets rörelse orsakar ringens rörelse. Denna orsak är ingen skapare. Så vi slår fast att naturens lagar och likaså orsaker inte skapar något.

Allah är den enda som skapar, med sin makt att skapa bringar han fram saker och ting till existens.

Allah är med sin eviga kunskap, Allvetande och Han har valt för SKAPELSEN att vara som Han har vetat om den. Med sin makt skapar han det i enlighet med sin vilja och kunskap. Som uppenbarat i Koranen, Surah al-Furqan vers 2 i betydelse [Allah har skapat allting]. D.v.s. han är Den som frambringade skapelsen från icke-existens till existens. Ingen skapar i denna betydelse förutom Allah.

An-Nasafiy sade ”Om en person kastar sten mot ett glas och glaset går sönder då är handlingen av att kasta och att gå sönder samt att vara sönder skapade av Allah. Tjänaren förvärvar enbart sin handling. Allah är den som skapar den.

Allah uppenbarade i surah al-Baqarah vers 286 {Varje person kommer att bli belönad utmed det goda denne har gjort och kommer att ställas till svars för de synder denne begått.} Detta är vad människan får av sina handlingar. Hon skapar ingenting. Den ^Aqidah som tillhör sanningens folk (Ahlus-sunnah wal Jama^ah) gör gällande att människan är en skapelse till Allah och likaså dennes handlingar. Människan skapar ingenting. Allah är Den som skapar och människan får enbart konsekvensen av hennes handlingar, som al-Imam an-Nasafiy förklarade.

Vi säger att allting som träder in i existens gör det genom Guds skapande. T.o.m. människans intentioner, lust, begär, viskningar från shaytan och allt annat är skapat av Allah. Profeten sade ”Människans hjärta är styrt av Allah. Han vänder det som Han vill.” Återberättad av al-Bayhaqiy och al-Bukhariy med flera.

Var därför medvetna om att den som avviker från denna tro och hävdar att människan skapar sina egna frivilliga handlingar har beljugit Koranen och Hadith. Detta är därför som de lärda kom överens om att en sådan person har begått vantro. Imam Abu Mansur al-Maturidiy förklarade att de var vantrogna.

Abu Mansur al-Baghdadiy sade ”Al-Asha^irah är överens om att sådana människor (de som påstår att människor skapar deras handlingar) är kuffar.” Innan al-Asha^irah har även många stora lärda från Salaf förklarat att de som tror så är vantrogna. T.o.m. profeten gjorde det i Hadith. Hans uttalande är mer än tillräckligt i frågan.

Att säga att Allah skapar allting, t.o.m. människans avsikter, betyder inte att människan inte har en egen vilja. Människan har en vilja och gör alltid deras val, men dessa är under Herrens vilja. Människans vilja är inte så pass att hon skapar sin egen handling, utan hennes vilja är en skapelse till Allah och i enlighet med Hans vilja. Människan väljer det som Allah valt att hon skall välja eftersom Allah vet vad hon ska välja.

Att slaven får ta konsekvensen av sin handling innebär att människan avser samt vill göra någonting och Allah skapar denna handling. Men även människans avsikt och vilja är en skapelse till Allah men det är fortfarande människan som står för utförandet även om utförandet är skapat av Allah. Människan har valt att göra detta även om hennes vilja är skapat av Allah. Det är alltså människan som står för handlingen. Därför är det inte mer än rätt att hon också hålls ansvarig för denna handling.

När vi talar om att Allah vill något då talar vi om Hans egenskap att förse skapelsen med deras egenskaper, alltså det som är möjligt för det skapade. Detta är vad Allah gör med sin vilja.

بسم الله

Kalamullah är utan början likt alla Hans egenskaper eftersom Han inte är lik skapelsen. Inte i sig själv eller i sina egenskaper och handlingar. Kalamullah är alltså en evig egenskap till Allah. Hans kalam är inte någon röst, inte något ljud, inte några ord eller bokstäver och inte heller något språk. Hans tal är inte likt skapelsernas tal. Guds eviga tal (kalam) kan också kallas för al-Quran. När man på arabiska säger al-Quran kan man antigen hänvisa till Guds eviga tal som inte är någon röst, något ljud eller något språk. Eller så kan man hänvisa till den uppenbarade skriften som uppenbarades till profeten Muhammad.

Det arabiska språket i den uppenbarade skriften är givetvis en skapelse, men det kallas också för al-Quran eftersom den hänvisar till de budskap Herren kallar till. Det är bortom tvivel att det arabiska språket i den uppenbarade skriften är skapad. Den uppenbarade skriften är alltså en skapelse men den hänvisar till Herrens budskap. För att göra det tydligare; om någon skulle skriva ordet Allah på en tavla och blev sedan frågad om vad det var han skrev så skulle han svara ”Allah”. Hans svar innebär inte att dessa bokstäver i detta ord är det som vi dyrkar, utan dessa bokstäver utgör en term som hänvisar till vår skapare som vi dyrkar. På samma sätt hänvisar det arabiska språket i den uppenbarade skriften för profeten till det Allah har sagt med sitt eviga tal som inte är likt skapelsen på något sätt. Därför kan man också kalla den uppenbarade skriften för Guds tal, eller al-Quran. Det är dock inte Guds egentliga tal.

Det är inte tillåtet att tro om Kalamullah som är Hans eviga egenskap att det ska vara något slags språk som arabiska eller något annat. Inte heller får man tro att Guds tal till profeten Musa var i något språk eller annat som hör till det skapade. Att tro något sådant är kufr eftersom man har liknat Allah vid skapelsen och inte vetat vem Han är.

Allah subhanahu wa ta^alaa är fullkomligt fri från allt olämpligt som de vantrogna tillskriver Honom.

När man säger ”subhanahu” innebär det att man erkänner att Allah är fri från allt som inte tillkommer Honom. Därför säger man efter att man har nämnt Hans namn, ”Subhanahu wa ta^alaa.”

För att sammanfatta allt som sagts har det blivit bekräftat att Allah har 13 egenskaper som flertalet gånger nämnts i Koranen och i Hadith. Antigen i sin klara text eller i sin betydelse.

Dessa egenskaper som nämnts fler än andra är följande 13:

Existensen – Al Wujud

Att Allah är en – Al Wahdaniyyah

Att Han inte har någon början – Al qidam al-Azaliyyah

Att Han inte har något slut – Al Baqaa’

Att Han inte behöver någonting – Al qiyamu bin-Nafs

Att Han är allsmäktig – Al Qudrah

Att Han har en vilja – Al Iraadah

Att Han är allvetande – Al ^Ilm

Att Han är allhörande – Al Sam^

Att Han är allseende – Al Basar

Att Han lever – Al Hayah

Att Han talar – Al Kalam

Att Han inte är lik skapelsen – Al Mukhaalaftu lil-Hawaadith

Med det faktum att just dessa 13 egenskaper nämnts flertalet gånger i Koran och Hadith har de lärda sagt att det är inom det obligatoriska kunnandet utmed Fardu ^ayn att känna till dem.

Bland de många egenskaper som Allah har är det alltså dessa 13 som nämnts upprepade gången i Koranen. Profeten fokuserade på att lära ut just dessa egenskaper till människor genom att använda de klara texter som nämner egenskaperna eller genom att nämna egenskaperna i betydelsen. Det är alltså Koranens och Profetens exempel att de lärda bedömde just dessa egenskaper vara en del av den nödvändiga kunskapen inom Fardu ^ayn.

Många lärda nämnde att det var plikt att känna till dessa 13 egenskaper. De senare lärda underströk detta faktum tydligt såsom Al-Sanusiy och Al-Fodaliy samt Al-Sharnobiy och andra bland de senare lärda.

Bland de största lärda ur Salaf som tydligt nämnde dessa 13 egenskaper och indikerade att det var Fardu ^ayn att känna till dem var Imam Abu-Hanifa, detta nämnde han i sin bok Al Fiqhul-Akbar.

Dessa 13 egenskaper är:

1. Existensen – Al Wujud

Allah existerar och är inte lik något annat som existerar. Han är utan början och utan slut och han existerar utan slut. I surah Ibrahim, kapitel 10 vers 14, vilket betyder ”Det råder inget tvivel om Guds existens”.

2. Allah är en – Al Wahdaniyyah

Att Allah är en, betyder att Allah inte har någon partner i gudomligheten. Ingen är Gud förutom Han, och ingen har gudomliga egenskaper förutom Han. Allah uppenbarade i Koranen, i surah al-Anbiya’ kapitel 21 vers 22 ”Om det hade funnits andra gudar förutom Allah till himlen och jorden, hade de inte existerat.

3. Han har ingen början – Al qidam, al-Azaliyyah

Hans existens är utan en början vilket innebär att Hans existens inte föregåtts av icke-existens dvs. Han är ingen skapelse.

4. Han har inget slut – Al Baqaa’

Hans existens upphör inte utan Han existerar evigt. Allah uppenbarade i surat al-Hadid, kapitel 57 vers 3, versen betyder ”Allah är den enda utan början och utan ett slut”.

5. Han behöver ingenting – Al Qiyamu bin-Nafs

Detta betyder att Allah inte är i behov av något men allting är i behov av Honom. Allah uppenbarade i surat Aali-^Imran, kapitel 3 vers 97 som betyder ”Allah är inte i behov av någonting”. Det är förståndsmässigt och textmässigt bekräftat att vår skapare existerade i evighet. Han är den enda utan en början. Han fanns och ingenting fanns och Han behövde ingenting. Hans perfektion är evig. Han förbättras och försämras inte. Likaså efter att ha skapat alla skapelser är Han fortfarande inte i behov av något. Ingen lydnad gynnar Honom och ingen synd skadar Honom.

6. Han är allsmäktig – Al Qudrah

Allah har makten över allt skapat. Han är inte svag inför något utan Han kan göra så som Han vill. Allah uppenbarade i surar al-Baqarah, kapitel 2 vers 102, versen betyder ”Allah har makten över allting, Han är allsmäktig”.

7. Han har en vilja – Al Iraadah

Allting som Allah med sin eviga vilja valde skall komma till existens blir till i den tid som Allah valt för den. Allting sker i enlighet med Hans vilja. Ingenting händer utan Hans vilja att det ska hända. Allah uppenbarade i Koranen i surat At-Takwir, kapitel 81 vers 29, versen betyder ”Ni kommer inte att välja något förutom det Allah vill att ni ska välja”.

8. Han är allvetande – Al ^Ilm

Allah vet om allting. Ingenting undgår hans kunskap. Hans kunskap ökar och minskar inte – den förändras inte. Han är alltings skapare och vet om det som händer innan det händer eftersom Han är den som skapar det. Allah uppenbarade i surat al-Anfaal, kapitel 8 vers 75, som betyder ”Allah är allvetande”

9. Han hör allt – Al Sam^

Allah hör allt utan något öra eller något instrument, Han har inga fysiska attribut. Han blir inte upptagen med att höra något så att Han inte hör något annat. Allah uppenbarade i surah ash-Shura, kapitel 42 vers 11, versen betyder ”Han är den som hör och ser allt”.

10. Han är allseende – Al Basar

Allah ser allt utan någon pupill, utan något öga och utan att behöva något ljus för att se. Ingenting kan gömma sig undan Hans syn. Han blir inte upptagen av att se något så att Han inte ser något annat.

11. Han lever – Al Hayah

Allah lever och Hans liv är inte likt vårt. Hans liv är utan början och utan slut och det är inte en kombination av kropp och själ. Allah uppenbarade i surat al-Baqarah, kapitel 2 vers 255, versen betyder ”Det finns ingen gudom förutom Allah, den levande som inte behöver något”.

12. Han talar – Al Kalam

Hans tal är liksom alla Hans egenskaper, utan början och utan slut. Det är inte att liknas vid skapelsens tal. Hans tal är inte någon bokstav, inte något ljud, inte någon röst, inte någon dialekt och inte något språk. Han talar som ingen annan. Allah uppenbarade i surat al-Nisaa’, kapitel 4 vers 164, som betyder ”Allah talade till Musa”.

13. Han är inte lik skapelsen – Al Mukhaalafatu lil-Hawaadith

Allah är fri från alla egenskaper som tillhör det skapade eftersom skapelsens egenskaper tyder på att man behöver en skapare. Om Allah hade haft någon sådan egenskap hade han varit i behov av någon skapare och det är Allah definitivt fri från. Allah uppenbarade i surat ash-Shura, kapitel 42 vers 11 ”Absolut ingenting kan vara likt eller som Allah”.

Eftersom evighet är bekräftat till Allah är det också ett måste att Hans egenskaper är eviga. Eftersom en skapad egenskap endast finns i en skapelse.

Detta uttalande betyder att allting som har en skapad egenskap måste själv vara en skapelse. Med en skapad egenskap menar vi en egenskap som kom till efter att inte funnits vilket betyder att den som har en sådan egenskap förändrats och måste därför också vara en skapelse. Därför är det ett måste att skaparens egenskaper också är eviga som Han själv. Trots detta finns det de sim liknar Allah vid skapelsen och säger exempelvis att Hans tal är med bokstäver och ljud, att säga så är kufr, eftersom man då har liknat Allah vid skapelsen. Vissa av dem går till och med längre ut i det ologiska och säger att Hans tal är med bokstäver och ljud men att dessa bokstäver och ljud är eviga. Dessa människor har inte använt sitt intellekt korrekt.

Ett tal som består av bokstäver och ljud är uppbyggt och har en början och ett slut. Den ena bokstaven efter den andra, inget sådant kan vara evigt, det börjar och slutar. Det är en skapelse medan Guds tal inte är en skapelse.

Det är alltså förståndsmässigt och textmässigt bekräftat att Allah är evig och att den som är evig i sig själv endast har eviga egenskaper. Al Imam Abu-Hanifa säger i sin bok al-Fiqhul Absat och i al-Fiqhul Akbar ”Skaparens egenskaper är inte skapade. Den som påstår att de är skapade eller tvivlar över det eller tvekar över huruvida de är eviga är vantrogen, kafir”.

Betydelsen av den andra delen av trosbekännelsen

”Jag tror, vet och bekänner att Muhammad son till ^Abdullah son till ^Abdul Muttalib son till Hashim son till ^Abdu Manaf från stammen Quraysh, är Guds tjänare och sändebud till alla människor och djinn.”

Förklaring: Profeten Muhammad tillhör klanen Banu Hashim från stammen Quraysh som var den mest respekterade och den mest fruktade stammen i den arabiska världen. Stammen Quraysh går tillbaka i sitt härstammande till profeten Isma^il som var son till profeten Ibrahim. Profeten Muhammad sändes till alla människor och djinn, hans budskap är inte bara till araberna.

Man måste också tro att han föddes i Makkah och var bosatt där tills han mottog uppenbarelsen. Han migrerade till Madinah där han senare dog och begravdes, likaså måste man tro att han talade sanning i allt han förmedlade från Allah.

Förklaring: Profeten Muhammad föddes i Makkah under elefantåret. Han tog emot den första uppenbarelsen i Makkah när han var 40 år gammal. Han blev kvar i Makkah 13 år efter uppenbarelsen och därefter migrerade han till Madinah där han levde i ytterligare 10 år. Han dog och begravdes i Sayyida ^Aishas hem under det elfte året efter Hijra. Han blev 63 år gammal.

Att känna till profetens härstammande tillbaka till ^Abdu Manaf samt att han föddes i Makkah och dog i Madinah är mycket viktigt. Där finns en stor sannolikhet att detta är en del av det obligatoriska kunnandet utmed individuell plikt.

Bland det som profeten informerade om är straffet i graven och belöningen där i, och förhöret som utförs av de två änglarna Munkar och Nakir.

Förklaring: Efter att människan blivit begravd återvänder själen till dennes kropp och två änglar kommer fram, Munkar och Nakir. De kommer att fråga personen om vem hon tagit som Herre, profet och vilken religion hon antagit. Muslimen svarar genom att säga trosbekännelsen medan den vantrogne inte kommer att ha något svar. Dessa två änglar har ett skrämmande utseende och den vantrogne kommer att bli skrämd. Den troende däremot kommer inte drabbas av någon rädsla. Människor i gravarna är utav två typer. Den ena typen är den som får njutning och belöning i graven, deras gravar utvidgas och upplyses. Denna typ tillhör de muslimer som fruktade Herren och fick hans förlåtelse. Den andra typen är de som får ta del av ett straff i graven och de delas in i två kategorier där de ena är de vantrogna som kommer att straffas i sin grav tills det att kroppen helt förmultnat. Efter att detta har hänt tas deras själ till den sjunde jorden kallad Sijjil. Där kommer den att plågas tills domens dag. Den andra kategorin är de syndfulla muslimer som dog utan att ha fått förlåtelse. De kommer att straffas i graven under en viss period. Dock kommer detta straff inte att pågå intill domedagen för dem. När deras kropp förmultnat tas deras själ till en plats mellan jorden och himlarna. Om de har mer straff att vänta, döms dem till detta på domens dag såvida Allah inte förlåtit dem.

Att tro på straffet i graven och njutningen där i är en plikt. Den som förnekar det begår vantro. Det har nämnts i såväl Quran som Sunnah samt Ijma^.

Återuppståndelsen, Al-Ba^th: Återuppståndelsen är då de döda stiger ut ur sina gravar. Det är ett måste att tro på återuppståndelsen. Allah återskapar kropparna som förmultnat och varje kropp får sin själ igen. Det är få man kommer till liv och kan stiga ut sin grav. Med andra ord är återuppståndelsen då de döda stiger ur sina gravar efter att Allah återskapat dem och gett dem liv igen.

Samlingen, Al-Hashr: Efter återuppståndelsen kommer människor, djur och djinn ledas av änglarna till en samlingsplats kallad al-Ardul Mubaddalah, alltså den förändrade jorden.

Domedagen, Yawmul-Qiyamah: Det är en plikt att tro på domedagen. Dess längd är av 50 000 år av vår räkne tid. Den börjar med att människan stiger ut sina gravar och slutar med att paradisets folk inträder det och helvetets folk inträder det.

Räkenskapen, Al-Hisab: Detta är då varje människa får sina handlingar presenterade för en och är alltså då ens handlingar kommer ikapp en. Det är då varje människa kommer få ta emot sin bok där änglarna skrivit allt man gjort i detta liv. En del kommer att bli lyckliga och andra olyckliga.

Belöningen, Thawab: Belöningen är det som de troende får i nästa liv för det goda de utfört i detta liv och det kommer att vara något som gör tjänaren lycklig. Denna belöning får tjänaren uppleva med kropp och själ.

Straffet, Al-^Adhab: Straffet är det som människor drabbas av i nästa liv på grund av hennes synder och det är något som kommer att göra människan olycklig. Detta straff kommer att människan att uppleva med både kropp och själ.

Vågen, Al-Mizan: I nästa liv kommer människornas handlingar vägas på en våg. De goda handlingarna läggs i en skål och de dåliga i en annan. Den vars goda handlingar väger tyngre är utan tvekan bland de segrande. Om ens dåliga väger tyngre är man bland de som förtjänar Herrens straff. På domedagen kommer den vantrogne inte ha något gott att väga. De troende däremot delas in i tre kategorier. Den ena är de som fört ett rättskaffens liv – deras goda handlingar kommer att väga tyngre. Den andra är de vars syndfulla handlingar väger tyngre. Dessa litar till Herrens nåd. Om Han vill drabbas de av Hans straff, om Han vill förlåter Han dem. Av denna kategori finns det med säkerhet de som kommer få förlåtelse och likaså de som kommer drabbas av straffet. Den tredje kategorin är de vars handlingar gott såsom ont väger lika mycket. Dessa kallas för Ahlul-A^raf. Dessas öde är att de får hänga utanför paradisets port så länge Allah velat.

Helvetet, An-Nar: Helvetet är en plats som huvudsakligen skapats för de vantrogna och deras bestraffning däri. Likaså kommer en del syndfulla muslimer drabbas av helvetet i nästa liv, men de inträder paradiset förr eller senare. Helveteselden är en fysisk eld som är extremt upphettad. Den släcka aldrig utan existerar till evig tid. De vantrogna straffas däri till evig tid. Deras bestraffning kommer varken att lindras eller att upphöras. Muslimer kommer däremot att lämna helvetet för att inträda paradiset. Ingen muslim drabbas likt en kafir eftersom Allah har gjort en tydlig skillnad mellan de troende och de vantrogna.

Bron, As-Sirat: Det är en plikt att tro på As-Sirat som är en bro som sträcker sig över helvetet där alla människor kommer att passera och de dömda till helvetet faller ner till det. Bron börjar vid den förändrade jorden och slutar en bit innan paradiset. En del människor faller ner till helvetet redan vid början av bron. Dessa är då al-Kuffar. Vissa troende kommer att gå en vit inåt bron för att sedan falla ner till helvetet. Resten kommer att frälsas.

Bassängen, Al-Hawd: Bassängen innehåller vatten de troende skall dricka ur innan de inträder paradiset. Varje profet har en bassäng för sin nation. När man väl dricker ur denna blir man aldrig någonsin törstig igen.

Förbönen, Ash-Shafa^ah: Shafa^ah innebär att man ber om något gott från någon åt någon annan. I nästa liv på domens dag kommer profeterna, de rättfärdiga muslimerna, änglarna, martyrerna med flera, kunna göra Shafa^ah åt en del syndfulla muslimer och som ett resultat av det kommer de att bli förlåtna av Allah. Profeten Muhammad kommer att vara den som utför den större förbönen, som återberättat i Hadith att syndfulla kommer gå fram till profeten Adam och fråga honom om Shafa^ah så att solens extrema hetta aldrig drabbar dem. Han kommer då hänvisa till profeten Nuh varpå profeten Nuh hänvisar dem till profeten Ibrahim som kommer att hänvisa dem till profeten Musa som hänvisar dem till profeten ^Isa som i sin tur hänvisar dem till profeten Muhammad som då kommer att göra Shafa^ah för dem.

Paradiset, Al-Jannah: Det är en plikt att tro på paradiset som ligger ovanför den sjunde himlen. Paradisets tak utgörs av Al-^Arsh som är betydligt större än paradiset. Paradiset har många nivåer, den högsta nivån kallas al-Firdaws och al-^Arsh är ovanför den.

Välsignelsen att få se Allah med det blotta ögat i nästa liv utan att Allah är någon fysisk form eller finns på någon plats eller någon riktning,  annorlunda från det sätt skapelsen ses igenom: Detta är ett välkänt faktum och en del av muslimernas ^Aqidah. Det är också en av de skillnader som uppstått mellan Ahlus-Sunnah och vissa vilseledda grupper. Man måste tro att de troende, då de är i paradiset, kommer att se Allah med sina egna ögon. Allah ger dem förmågan att se Honom. De kommer att se Allah inte så som en skapelse blir sedd, utan de ser Allah utan att Han finns i någon riktning, de ser Allah utan att det finns något avstånd mellan dem och Honom. Detta konstaterade al-Imam Abu Hanifa i sitt verk al-Fiqhul Akbar. Detta är tron tillhörande Ahlus-Sunnah i denna sak. För att Allah att ge denna syn är en enkel sak. Han är den allsmäktiga sin inte är lik någonting. Vi kan inte föreställa oss denna syn, denna gåva kommer att bära på den största glädjen för de troende i nästa liv. Inget annat de upplever kommer att vara bättre.

Den eviga vistelsen i paradiset och helvetet: Det är en plikt att tro att de vantrogna på domedagen får möta en evig vistelse i helvetet och de som inträder paradiset vistas där i för evigt. Detta nämns klart och tydligt i såväl Quran som Hadith. Detta faktum tillhör det allmänt känna ur religionen. Både ^ulama’ och lekmännen vet om detta.

Tron på änglarna: Det är en plikt att tro på änglarnas existens. De är fysiska kroppar som Allah skapat av ljus. De är inte maskulina eller feminina (män eller kvinnor). De äter och dricker inte. De sover inte och blir inte heller trötta. Inte heller parar de sig. De syndar aldrig gentemot Allah utan lyder alltid Hans order.

Tron på profeterna: Man måste tro på alla profeter. De som för oss är kända och de som inte är det. Profeterna är till antalet ungefär 124 000. Den första av dem var profeten Adam och den sista profeten Muhammad. Vissa av dem var profeter och sändebud medan andra av dem var profeter men inte sändebud. Den profet (Nabiy) som också är sändebud (Rasul) är den som Allah uppenbarar en ny lag till som skiljer sig från den lag som det tidigare sändebudet fick. En profet (Nabiy) som inte var Rasul mottog också uppenbarelse från Allah, dock med den Shari^ah tillhörande sändebudet innan honom. Alla profeter var beordrade att förmedla budskapet.

Tron på de heliga böckerna: Det är en plikt att tro på de uppenbarade skrifterna. De är totalt 104 stycken där de mest kända är följande fyra: At-Tawrah som uppenbarades för profeten Musa, Az-Zabur som uppenbarades för profeten Dawud, Al-Injil som uppenbarades för profeten ^Isa och al-Qur’an som uppenbarades för profeten Muhammad. Utöver dessa skrifter uppenbarades det 50 skrifter till profeten Sheeth och 30 till profeten Idris och 10 till profeten Ibrahim och till 10 till profeten Musa utöver At-Tawra. Man kan säga ”de himmelska böckerna” men inte ”de himmelska religionerna” eftersom det endast finns en himmelsk religion, Islam.

Tron på ödet; Både gott och ont är förutbestämt: Den arabiska termen Qadar kan betyda ”att förutbestämma” och ”det förutbestämda (ödet)”. Det är en plikt att tro att allting som händer i detta universum händer enligt Herrens vilja och Hans förutbestämmande samt genom Hans skapande. När vi säger att Allah förutbestämmer pratar vi om Hans eviga egenskap som innebär att Allah ser till saker och ting och låter dem inträffa i enlighet med Hans vilja och Hans kunskap. Med andra ord innebär det att Allah är den som får allting att vara som det är. Som tidigare nämnt används ordet Qadar också för det skapade, det förutbestämda, därför är det uppdelat i gott och ont, dvs. det skapade. Det är inte tillåtet att säga om Herrens förutbestämmande som är en egenskap till honom att något av det är gott och annat av det är ont utan vi säger ”Hans förutbestämmande är rättvist i enlighet med vad Han vet om skapelsen”. Den goda eller den onda handlingen står skapelsen för. Även om det är Allah som förutbestämmer och skapar det. Hans förutbestämmande är rättvist. Gott eller ont är skapelsen.

Att profeten Muhammad är den sista profeten och den bästa människan: Profeten Muhammad är den sista profeten at bli uppenbarad. Ingen profet kommer att komma efter honom. Att profeten ^Isa kommer ned från himlen innan domens dag är inget som säger emot det ovannämnda. Hans uppenbarelse skedde innan profeten Muhammads och när han kommer för att styra gör han det med profeten Muhammads Shari^ah. Så den sista profeten att få uppenbarelse om profetian var Muhammad ibnu ^Abdillah som också tydligt förklarats i Koranen, surat al-Ahzab, kapitel 33 vers 40. Versen betyder ”Muhammad är inte fadern till någon av era män men han är Guds sändebud och den sista profeten”. Den som därför påstår att en människa kan få uppenbarelse om profetian efter profeten Muhammad, vantrogen. Det har kommit många som påstått sig vara profeter efter profeten Muhammad – alla dessa är lögnare. Så som en man vid namn Ghulam Ahmad al-Qadyaniy. Hans anhängare är kända som al-Qadyaniyyah men de kallar sig själva ibland för Ahmadiyyah. Att tro på den religiösa möjligheten av att någon människa skall få en uppenbarelse efter profeten Muhammad, är kufr. Därför anses de också vara kuffar.

Vidare är profeten Muhammad den bästa av alla skapade varelser. Profeterna är de bästa skapelserna och Muhammad är den bästa profeten. Efter honom i status kommer profeten Ibrahim, därefter profeten Musa och profeten ^Isa samt profeten Nuh. Dessa är de fem bästa profeterna.

Det är en plikt att tro att alla profeter är beskrivna med ärlighet, pålitlighet och intelligens. Detta betyder att varje profet alltid har talat sanning i alla avseenden – religiösa som världsliga. Ingen profet ljuger och ingen av dem har någonsin ljugit. Vare sig innan eller efter dem blivit profeter. Ingen profet förråder ett förtroende, de luras aldrig, inte innan och inte efter dem blivit profeter. Varje en av dem är intelligent och har förmågan att lägga fram de nödvändiga bevis som behövs för att motbevisa de vantrogna. Profeterna är de skapelser som har störst intelligent. Per automatik förstår vi också att egenskaper som motsäger detta är omöjliga: En profet är bevarad från alla egenskaper som hör hemma hos den låga karaktären, som att använda vulgära ord. Ingen profet agerar på ett sätt som kännetecknar enfald. Likaså är profeterna bevarade från alla bortstötande egenskaper. Varje egenskap som må stöta bort människor är omöjligt för dem. Vare sig det gäller i uppförande och moral, eller i fysiska attribut. Därför är de helt fria från alla sjukdomar som människor äcklas av. Likaså är de fullkomligt fria från att vara fega, vilket innebär att ha ett svagt hjärta – de är tvärtom, modiga. Ingen profet håller inne något av de budskap Allah beordrat dem att förmedla.

Ar-Riddah

Det är en plikt för varje muslim att bevara sin islam mot allt som ogiltigförklarar den och detta är vad som kallas för Riddah – att en muslim lämnar islam, hamnar utanför dess ramar,

Förklaring: Det är en plikt, dvs. en skyldighet och ett ansvar som åligger varje muslim att se till att inte begå riddah, vilket innebär att man helt faller utanför islam och anses inte längre vara muslim. Det är med andra ord när en muslim begår vantro (kufr). Om en muslim begår vantro kallas det för riddah och dennes islam, dvs. giltiga underkastelse till Allah bryts och ogiltigförklaras även om ens föräldrar är muslimer.

Al Imam an-Nawawi med flera har sagt: Riddah är den mest motbjudande typen av vantro,

Förklaring: De lärda har klargjort att detta är den mest motbjudande sorten av vantro eftersom människan i detta fall begår vantro efter islam, efter att ha varit muslim. Därför är al-Murtadd (den som begår riddah) i ett mer förkastligt läge än den vantrogne som föddes intill kufr. Vad beträffar al Imam an-Nawawi så nämnde han detta uttalande i sin bok Rawdat ut-Talibin i delen om riddah. Om det finns ett krig mellan muslimer och vantrogna och dessa uppnår en vapenvila utmed islamisk lag blir det haram för muslimerna att döda just dessa kuffar som man gjort överenskommelsen med. Al-Murtadd däremot, om han inte kommer tillbaks till islam är hans blod att spillas. Det är en plikt för khalifa att döda honom om han inte kommer tillbaks till islam. Detta visar också hur al-Murtadd är i ett mer förkastligt läge än den vantrogne som föddes in till vantro. Det betyder inte att riddah alltid är den värsta och grövsta typen av vantro. Den värsta och grövsta typen av vantro är förnekelse (Ta^til). T.ex. att förneka Guds existens. Därefter panteism som innebär att man tror att allt är Gud och Gud är allt (Ahlul-Wahdah), och därefter tron på att Allah löser sig i sin skapelse, blir ett med skapelsen (^Aqidatul-Hulul). Dessa tre är de värsta typerna av kufr.

I denna tid har det blivit utspritt med att se lätthändigt på vad och hur man säger något, så pass att en del människor, på grund av det de säger, lämnar islam utan att de överhuvudtaget ser det som en synd, trots att det är vantro,

Förklaring: Det ovannämnda sades av författaren av Sullamut-Tawfiq för ca 200 år sedan. I vår tid är läget värre. Detta är något bevittnat. Många människor talar utmed det som är vantro lika enkelt som när de dricker vatten. Förr i tiden, om någon talade utmed kufr i det öppna blev det en oerhörd sak av det men i vår tid svär man åt Allah i det öppna samtidigt som man hävdar sig tillhöra islam och det är enbart få som varnar dessa människor mot det som de gör. De själva tror inte ens att det är vantro men i själva verket har de fallit ur islam.

Allt detta besannar det som profeten sade ”Människan må yttra sig på ett visst sätt och på grund av detta hamnar hon i helvetet, dit det tar 70 år att komma”, vilket innebär att man hamnar i helvetets botten som är specifikt för de vantrogna. Al-Hadith är återberättad av al-Tirmidhi och är klassad som Hasan, liknande finns även i as-Sahihain. Denna Hadith är ett bevis för att det inte är någon förutsättning för en person att begå vantro att denne skall vara medveten om domen och inte heller måste denne tro på talets innebörd och inte heller måste personen vara nöjd och känna belåtenhet med det, som författaren till boken kallad ”Fiqhus-Sunnah” påstår,

Förklaring: Människan må begå vantro genom ett enda ord. Beviset för detta är ovannämnd Hadith. ”Människan må yttra sig på ett visst sätt och på grund av detta hamnar hon i helvetet där det tar 70 år att komma”. Likaså den Hadith som finns i as-Sahihain som lyder enligt följande ”Människan må yttra sig på ett visst sätt utan att ha någon klarhet i sitt yttrande men på grund av det hamnar hon i helvetet där avståndet från helvetets början till hennes plats är större än avståndet mellan öst och väst”. Dessa ahadith tyder på att människan må begå vantro enbart genom sitt yttrande, även om man inte tror på innebörden av det man säger utan genom att han säger ordet per egen vilja är det vantro även om han inte tror på betydelsen av det, så som ett yttrande vari man förnedrar Allah – Det är ingen förutsättning att personen i fråga, för att bli dömd till vantro skall tro på förnedringen i sig. Likaså är det inte heller en förutsättning för att personen skall dömas till vantro att denne känner till domen, att säga ”men jag visste inte att detta är kufr” hjälper inte en. Likaså är det inte heller en förutsättning för att personen skall dömas till vantro att denne är nöjd och belåten med det. En man vid namn Sayyid Sabiq sade i en bok som han kallade Fiqhus-Sunnah att en person enbart döms till vantro när han säger något samtidigt som han tror på innebörden och känner sig nöjd och belåten med sin handling. Denna mans påstående motstrider profetens Hadith och motstrider Koranen eftersom Allah klargjorde för oss däri att den som har som förutsättning för att dömas till vantro det att känna sig nöjd och belåten med handlingen är den som hotas till livet (Al-Mukrah bil-Qatl wa Nahwihi). Denna man har beljugit Guds bok och påstått att detta även gäller i andra lägen än det som nämns i Koranen.

Det är inte heller någon förutsättning för att personen skall anses ha begått vantro det att vara fri från ilska, vilket Al Imam an-Nawawi klargjorde då han sade: ”Om en man blir arg på sin son eller tjänare och slår därför honom hårt så pass att en annan man sade ”Är du inte muslim” och han svarade ”Nej”. Då begår han vantro.” Likadant sade andra ur Hanafi skolan med flera,

Förklaring: Det är inget villkor för en person att dömas till vantro det att vara fri från ilska. Alltså om någon yttrar al-kufr begår denne vantro även om han befinner sig i vredesmod. Undantaget är om han skulle drabbas av en ilska så svår att han förlorar sitt vett, alltså sitt förstånd – Då begår han inte vantro eftersom han har förlorat sitt förstånd och anses inte längre vara ansvarig (mokallaf). Detta undantag är alltså inte för att han var ilsken men för att han förlorade sitt förstånd. I andra lägen av vredesmod begår han vantro. Han döms till vantro oavsett hur arg han var så länge han frivilligt talade, gjorde det per egen vilja. Profeten Muhammad nämnde aldrig att ilska är ett undantag och att man måsta vara fri från ilska för att dömas till vantro och inte heller gjorde koranen det. Den som hävdar annat motstrider Shari^ah. Al Imam an-Nawawis uttalande motbevisar också detta påstående.

Summering

Hadith + allt det nämnda innebär följande:

Det är inget villkor för en person att dömas till vantro att:

• Känna till domen
• Tro på betydelsen av det han säger
• Vara nöjd och belåten med det
• Vara fri från ilska

Riddah delas in i tre kategorier så som an-Nawawi och andra ^ulama’ från Shafi^i skolan, Hanafi skolan och andra sade:

• Trosuppfattningar
• Handlingar
• Uttalanden

Varje del har också många förgreningar,

Förklaring: Riddah och all kufr delas in i tre delar, dvs. att människan må begå vantro genom tre sätt. Tron man bär i bröstet, fysiska handlingar och uttalanden med tungan. Om denna indelning råder ijma^. Ur varje madhhab finns det lärda som nämnt detta såsom an-Nawawi i hans verk al-Minhaj och Ibnul-Wardiy i hans verk al-Hawi. Hanbali-skolan: Al-Bohotiy. Maliki-skolan: Ad-Dosoqiy. Hanafi-skolan: Ibn ^Abidin.

Ett exempel av den första kategorin: Att tvivla på Guds existens. Att tvivla på Guds existens även om för ett ögonblick är vantro. Tvivel innebär att man inte har någon övertygelse.

Eller (att tvivla över) Hans sändebud eller Koranen eller den yttersta stunden eller paradiset eller elden eller belöningen eller straffet,

Förklaring: Den som tvivlar huruvida vår mästare Muhammads profetia är sann begår vantro eller om man tvivlar kring koranens sanning eller kring domens dag, dess vara eller icke-vara eller om man tvivlar kring paradiset eller helvetet, som att tveka i om de trogna belönas med paradiset och om de icke-trogna straffas med helvetet – Detta är också vantro. Det som får personen att falla utanför islam är tvivlen och inte förutsatt en viskning samtidigt som hans hjärta är övertygat om sanningen. Detta skadar inte personens iman. Om man skulle få en viskning, dvs. att man hör något inombords säga till en si och så som motstrider den sanna tron och denna viskning inte är någon tanke personen själv äger; En sådan viskning är inte personens vilja utan den kommer från Shaytan och därför påverkar den inte personens iman. Det är inte han själv som tvivlar. I ett sådant läge skall muslimen hata och ignorera en sådan tanke. Då får han dessutom belöning. Skulle en sådan viskning leda personen till att tvivla begår han vantro. Det är hans plikt att hata och ignorera tanken.

Eller att tvivla över liknande saker vari det råder ijma^,

Förklaring: Om det finns något där muslimerna är alla överens, dvs. att såväl en kunnig som okunnig muslim vet om att detta är någonting Guds sändebud kommit med, som man sedan tvivlar över (är det så eller inte?) trots att man vet om att profeten förkunnat det, då begår man vantro. Som till exempel vägandet av människans handlingar på domedagen. Dess kännedom är så pass utspritt att både kunniga och okunniga vet om att profeten förkunnat det och det råder ijma^ kring det. Därför är det vantro att tvivla över det. Undantaget nykonvertiten och den muslim som liknar nykonvertiten och som aldrig fått veta om detta, aldrig fått veta att profeten berättat om det – Då begår dessa inte vantro.

Eller tron på ett evigt universum utan början i dess element och partiklar eller bara dess element,

Förklaring: Den som tror att något annat än Allah existerar evigt utan början begår vantro. I detta råder ijma^. Bland dem som uttryckligen nämnt att det är vantro är al-Mutawalli som tillhör storheterna i Shafi^i-skolan och al-Qadi ^Iyadh från Maliki-Skolan och Ibnu-Daqiq al-^Id och många fler.

Notering: Om en person förnekar något av det som är direkt avgörande för en giltig iman – Då begår man vantro oavsett vad. Detta har att göra med tron på Allah och allt därtill samt tron på profeterna och allt därtill – Allt som man nödvändigtvis måste vara på för att anses vara muslim även om man är nykonvertit eller liknande. Detta är då trosbekännelsen och kunskapen bakom, alltså som vi tidigare sagt: Allt som berör det grundliga i tron på Allah och Hans profeter. Skulle någon exempelvis tro att Allah har en början eller att Hans förmåga är begränsad begår man vantro oavsett vad. Inga undantag finns. Likadant gäller om man på något sätt motstrider någon annan av Herrens 13 nödvändiga egenskaper. Eller om någon exempelvis skulle tro att någon av profeterna någonsin begått vantro eller stora synder och annat liknande som leder till att man har motstritt trosbekännelsen i sig. Då begår man vantro oavsett vad. Undantagsfall gäller i annat än detta. Därför är det viktigt att lära sig detta kapitel och dess regler.

Eller att förneka en egenskap av Guds nödvändiga egenskaper som också är bekräftade via ijma^ som att Han är allvetande,

Förklaring: Där finns egenskaper bland Herrens egenskaper vars kännedom finns bland kunniga och okunniga muslimer. Den som förnekar någon av dessa egenskaper eller tvekar kring någon av dem begår vantro, även om man säger sig aldrig ha hört sanningen kring dessa frågor eftersom detta går in under det som är förståndsmässigt nödvändigt i fråga om Allah och Hans egenskaper: Som exempelvis den som tvekar i Hans allsmäktighet eller i det att Han är allvetande eller att man tvivlar kring Herrens tal, hörsel och syn – Allt detta är vantro. I detta råder inga undantag som tidigare förklarat. Detta gäller inte den muslimen som aldrig någonsin tänkt på exempelvis att Allah ser och hör. Denne begår inte vantro utan vi pratar om den som tvivlar kring någon av dessa egenskaper: ”Har Allah denna egenskap eller inte?” Det är detta som är vantro. Eller att man helt förnekar en av dessa.

Eller att tillskriva Allah något vari det råder ijma^ om att man måste fria Honom från det,

Förklaring: Där finns egenskaper som alla muslimer, kunniga som okunniga vet om att Allah är fri från att ha eftersom det är egenskaper som innebär brist och svaghet. Om en människa tillskriver någon sådan egenskap Herren begår hon vantro, även om man säger sig aldrig ha hört sanningen kring dessa frågor eftersom detta går in under det som är förståndsmässigt omöjligt i fråga om Allah och Hans egenskaper: Som exempelvis att tillskriva Allah en fysisk form (kropp) eller att Han är ett ljus eller någon slags färg – Detta är vantro då det innebär att man liknat Allah vid skapelsen. Det är också vantro om man säger ”Allah är en kropp, inte som kropparna” även om man säger ”inte som kropparna”. Det tillkommer inte Allah att vara någon slags kropp. Sahibul-Khisal ur Hanbali-skolan återberättade om al Imam Ahmad att han dömde till vantro den som säger ”Allah är en kropp, inte som kropparna” eftersom man då tillskrivit Allah vad som inte tillkommer Honom.

Eller att hävda något som är förbjudet enligt ijma^ och som tillhör det nödvändigtvis allmänt kända inom religionen vara tillåtet samtidigt som det korrekta inte undgår en såsom att göra tillåtet zina, liwat, mord, stöld och rån,

Förklaring: Det nödvändigtvis allmänt kända inom religionen är det vars kännedom är så pass utspritt att den okunniga och den kunniga vet om det. Det är det vars kännedom inte behöver bevisföring och eftertanke för att godtas. Det är så pass känt att alla vet om det. Detta är såsom förbudet att mörda utan rätt, stöld och rån samt annat liknande. Om en människa hävdar att något av detta är tillåtet begår hon vantro. Som att hävda alkoholkonsumering vara tillåtet eller fläskkött eller zina – Detta är vantro. Undantaget är nykonvertiten som inte fått veta att detta är förbjudet enligt islam. Då lär man denna person men dömer inte till vantro. Om han inte vet att islam har kommit med ett förbud kring en viss sak utan antar på grund av sin okunskap att det är tillåtet, då döms personen inte till vantro. (Nykonvertiten). Halal och haram samt andra ahkam kan människan med sitt intellekt inte nå. Det går inte på egen hand veta om rådande dom. För att veta dessa saker måste människan få information, höra om det. Det finns inget annat medel till att veta dessa ahkam utom genom att bli informerad; Om en person därför inte kan dessa saker och tror något felaktigt, anses detta inte motstrida tron på Allah och Hans sändebud som är knutet till trosbekännelsen och direkt avgörande för en giltig iman – begår personen inte vantro i detta fall. När det gäller det som är direkt avgörande för en giltig iman finns det som tidigare förklarat inga undantag eftersom det nödvändiga om Allah och profeterna kan förstås intellektuellt även om man inte blir informerad. Därför är det vantro att strida emot detta och för att det är helt avgörande för ens underkastelse att vara giltig att tro rätt på Allah och Hans profeter. Detta tvistar ingen muslim om men när det gäller ahkam måste man bli informerad. Sayyiduna ^Umar, då han var khalifa, kom det till hans kännedom att en man som var muslim ansåg zina vara halal men al-Khalifa ^Umar dömde inte denna till vantro utan beordrade att man skulle lära honom. Han dömdes inte till vantro eftersom han levde långt bort från muslimerna och var lik nykonvertiten. Ahlus-Sunnah är överens om att ahkam kan man enbart veta genom att bli informerad. Det som Allah gjort tillåtet är halal och det som Han förbjudit är haram. Därför säger de lärda ”Samtidigt som det korrekta inte undgår en” dvs. om man motstrider en hukum i Shari^ah efter vetskap om det begår man vantro.

Eller att hävda något tillåtet, halal, som är uppenbart och känt vara förbjudet, haram. Såsom försäljning och äktenskap,

Förklaring: Det finns saker som både den kunniga och okunniga muslimen vet är tillåtet. Det är känt och uppenbart för muslimerna – Därför är det vantro att påstå det vara haram. Såsom äktenskap och slakt av djur utmed islamisk lag. Om någon skulle påstå det vara förbjudet begår denne vantro. Samma undantagsfall och regler råder här som i det ovannämnda.

Eller att förneka något som är wajib (plikt) vari det råder ijma^. Såsom de fem bönerna eller en sujud av dessa böner eller att förneka az-Zakat, fastan, hajj och wudu’,

Förklaring: Det finns saker som både den kunniga och den okunniga muslimen vet är plikt såsom de fem bönerna. Om en person säger ”Det är inte längre plikt för mig att be de fem bönerna” eller säger ”Den som ber tills det att fullkomlighet uppnås har inte längre som plikt att be” – Begår vantro. Likaså gäller detta för den som förnekar den obligatoriska allmosan och den som förnekar plikten att fasta ramadan månad. Dessa är exempel och detta är inte begränsat till enbart dessa exempel.

Eller att hävda något som enligt ijma^ inte är plikt vara plikt,

Förklaring: Det finns saker som både den kunniga och den okunniga muslimen vet om inte är plikt inom islam såsom två rak^at innan gryningsbönen. Profeten uppmanade att be denna bön som en sunnah innan själva fajr-bönen. Om någon hävdar att dessa två rak^at är en plikt liksom gryningsbönen, begår denne vantro.

Eller att förneka något som religionen uppmanar till vari det råder ijma^,

Förklaring: Det finns saker som både den kunniga och den okunniga muslimen vet om är inom ramen för det som religionen förespråkar, dvs. att man får belöning av att göra det. Såsom witr-bönen. Om en människa förnekar det som religionen uppmanar till begår man vantro, som att säga ”Witr-bönen ger ingen belöning”. Detta är vantro. Likaså gäller detta alla andra ahkam som tillhör det nödvändigtvis allmänt kända inom religionen. Likaså begår man vantro om man efter att ha vetat, förnekar en islamisk hukum eller om man anser den vara dålig eller säger att den inte är rättvis. Allt detta är vantro. Såsom en del feminister attackerar orätt och falskt religionen islam och förkastar domen att en man kan vara gift med fyra kvinnor samtidigt. Detta gör de med påståendet att de söker rättvisa för kvinnor men sanningen är att de själv är orättvisa. Likaså gäller detta för de som förkastar slöjan – Allt detta är vantro. Det som Guds sändebud kommer med accepterar vi och värdesätter högt och allt som motstrider det tillbakavisar vi oavsett vad.

Eller om man avser att begå vantro i framtiden eller något av det ovannämnda eller överväger det,

Förklaring: Den som avser begå vantro i framtiden, begår vantro i stunden han bestämde sig för det. Likaså gäller detta för den som överväger att begå vantro även om man efter att ha övervägt beslöt sig för att inte begå vantro. Man har begått vantro genom att överväga detta. Detta gäller också för den som avser begå vantro om si och så händer – Allt detta är vantro eftersom den troende har en fullkomlig övertygelse kring al-Islam. Han vill aldrig lämna den. Avsikten att begå vantro eller överväga det strider direkt mot avsikten att vara muslim och övertygad om islams sanning.

Undantaget är det som man hör inombords men som inte sker per egen vilja,

Förklaring: Detta har vi redan framhävt. Tvivel skiljer sig från viskningar som Shaytan gör på ett tydligt sätt: När man själv tvivlar är det ens egen vilja som styr det. Likadant gäller för andra typer av vantro. Om man får en viskning från Shaytan sker det utan ens egen vilja, det sker samtidigt som man har en övertygelse i hjärtat om islams sanning. Därför påverkar sådana viskningar inte personens iman och dess giltighet. Att själv tvivla innebär att man inte har någon övertygelse – Därför är det vantro.

Eller att förneka profetens vänskap till Sayyiduna Abu-Bakr (Det är också vantro),

Förklaring: Den som tror att Abu-Bakr as-Siddiq inte var en vän till profeten, är vantrogen. De lärda nämner specifikt Abu-Bakr i denna frågeställning och inte Sayyiduna ^Umar eller Sayyiduna ^Uthman eller Sayyiduna ^Ali eftersom Allah uppenbarade i koranen och vittnade om vänskapen mellan Rasolullah och Abu-Bakr. Surah at-Tawbah, vers 40 som talar om när profeten och Abu-Bakr gjorde Hijrah till Madinah och höll sig borta från de vantrogna som följde efter dem i grottan på berget Thawr. Det är tveklöst bekräftat att Abu-Bakr var den som var med profeten i grottan. I denna vers uppenbarar Allah om hur profeten Muhammad sade till sin vän ”Oroa dig inte, Allah är med oss”. Därför begår den som förnekar deras vänskap vantro.

Eller att förneka profetian till en av de profeter vari det råder ijma^ om hans profetia,

Förklaring: Det finns profeter som både den kunniga och okunniga muslimen vet om. Som exempelvis Adam, Nuh, Musa, ^Isa, Ibrahim och Muhammad – Om en människa förnekar en av dem begår han vantro. Om en person exempelvis inte vet att Sheeth var en profet och därför förnekade hans profetia när någon nämnde honom eftersom han inte trodde på dessa som påstod att Sheeth var en profet utan antog att de har fel och att islam inte har berättat om någon profet vid namn Sheeth; I detta fall begår personen inte vantro men begår synd. Likaså begår man inte vantro om man förnekar att al-Khadir var en profet eftersom de lärda är oeniga om hans profetia – ”Var han en rättfärdig muslim eller var han en profet?”. Majoriteten sade att han var en profet och det är den korrekta åsikten eftersom de religiösa texterna tyder mer på det.

Eller att förneka en bokstav ur koranen vari det råder ijma^ att den tillhör koranen eller att lägga till en bokstav i koranen vari det råder ijma^ att den inte tillhör koranen. Med detta menar man att man lägger till eller tar bort en bokstav ur koranens verser medvetet,

Förklaring: Om en person lägger till något till en vers i koranen samtidigt som han vet om att detta tillägg inte tillhör koranen, begår han vantro. Likaså gäller det för den som förnekar, dvs. tar bort något ur koranen samtidigt som han vet om att det tillhör koranen. Den som däremot lägger till eller tar bort något på grund av dålig inlärning och inte för att medvetet trotsa vad som finns i koranen – begår inte vantro.

Eller att beljuga en profet eller förnedra en profet eller att förvränga en profets namn i syftet att göra narr av honom,

Förklaring: Allt som innebär att man förnedrar, beljuger eller förkastar någon av Guds profeter är vantro. Detta innefattar också om man tror att någon av Guds profeter är eller har varit ignorant eller feg eller opålitlig samt annat liknande, eftersom allt detta innebär att man förnedrat och nedvärderat. Man har trott om profeten vad som inte tillkommer honom, oavsett vilket profet det gäller. Att tro rätt på profeterna är till den andra delen av trosbekännelsen – Därför begår man vantro utan några undantag om man på ett eller annat sätt beljuger, förnedrar eller nedvärderar en profet. Vad gäller att förvränga en profets namn, är det vantro att göra det i syftet att göra narr av denna profet. Detta går in under att förnedra.

Eller att tro på möjligheten av en ny profetia efter vår profet Muhammad,

Förklaring: Bland vantron som tillhör delen trosuppfattning är att en människa skall tro att det är en religiös möjlighet att en ny profet skall sändas efter profeten Muhammad. Detta är vantro eftersom det motstrider koranen, Hadith och ijma^, det motstrider religionen. Som exempelvis al-Qadyaniyyah som kallar sig själva för Ahmadiyyah. Denna grupp tror på en påstådd profet efter Sayyiduna Muhammad men dem kallar sig trots det för muslimer och hävdar att deras profets profetia är knutet till profeten Muhammads profetia. Denna man som dem tror på heter Ghulam Ahmad al-Qadyaniy. Han kommer ifrån Biladul-Hind (dagens Indien och Pakistan) i ett område som kallas Qadiyan. Vissa av hans följare hävdar det om honom och andra hävdar att han är en självständig profet – Bägge påståenden är vantro.

Den andra delen är fysiska handlingar såsom att göra sujud till en staty eller solen eller till en annan skapelse,

Förklaring: Som tidigare klargjorts finns det tre saker som en människa må begå vantro genom: Trosuppfattningar, fysisk handling och tal. I detta stycke påbörjar författaren sin förklaring kring den andra delen – Det är vantro att göra sujud till en staty såvida man inte hotats till livet att göra det. Den som vi ser göra sujud till en staty skall vi enligt islamisk lag döma till vantro utan att fråga om dennes avsikt, dennes syfte med denna sujud – Samma sak gäller om man gör sujud till solen eller månen eller till Shaytan eller till en eld eller till annat som inte någon annan än en kafir gör sujud till. Om en person däremot gör sujud till en annan människa tittar man på personens syfte med denna sujud: Om sujud gjordes i syfte att dyrka den andra människan är det givetvis vantro, men om syftet var att hälsa och visa respekt till den andra människan är det inte vantro men syndfullt. Tidigare lagstiftningar var det tillåtet för en muslim att göra sujud till en annan muslim i syfte att hälsa och i respekt såsom änglarna gjorde sujud till profeten Adam, men detta gjordes förbjudet (haram) i profeten Muhammads Shari^ah.

Likaså är det vantro att man kastar koranen på en plats ämnad för sopor och skräp även om personen säger ”Jag menade inte att nedvärdera eller förnedra koranen”. Så länge man visste om att detta är koranen eller att pappret man kastade innehöll verser ur koranen begår man vantro även om man påstår sig upphöja och älska koranen. Om en person däremot inte visste att pappret, boken, tavlan etc. innehåller verser ur koranen begår han inte vantro. Grundregeln i detta följer nedan:

De lärda är överens om att ifall en muslim gör något som enbart kuffar gör begår man vantro, som att en muslim klär sig i en klädsel som särskiljer dem vantrogna, dvs. är kännetecken för dem, att de följer den och den religionen. Om en muslim klär sig i något sådant och går in till deras platser av dyrkan och är med dem där begår han vantro eftersom en sådan handling av vantro sker endast från en kafir. Därför begår muslimen vantro i detta fall.

Den tredje och slutliga delen är uttalanden. I detta finns många exempel och det är svårt att begränsa,

Förklaring: Majoriteten av vantron som begås, begås med tungan. Detta faktum besannar profetens Hadith då han sade ”Majoriteten av människans synder kommer från hennes tunga”. Återberättad av at-Tabaraniy.

Bland det är att säga till en muslim ”du kafir” eller ”du din jude” eller ”du kristna” eller ”du utan religion” och mena att det han följer i fråga om religion är vantro såsom att det är en judisk lära eller en kristen sådan eller annan lära som är vantro, eller ingen religion alls. Undantaget är om man gör så och menar att muslimen liknar si och så av vantrogna människor,

Förklaring: Om en person säger till en annan som han vet är muslim ”din kafir” eller annat av ovannämnt slag och menar med det att muslimens religion är kufr eller att han menar att muslimen följer något annat än islam som t.ex. att han säger ”du din jude” och menar att muslimen specifikt följer judendomen i fråga om religion eller säger annat liknande där han exkluderar muslimen från islam – Då begår han vantro, men om han däremot menar att säga till denna muslim att han är lik de vantrogna i sitt sätt att leva eller bemöta människor eller annat där han menar att muslimen är lik de vantrogna – Då begår han inte vantro. Han begår endast vantro om han menar att den andres religion är något som är kufr trots att han vet att den andre följer islam och är muslim. Om han dock säger sådana ord i syftet att likna muslimen vid vantrogna begår han inte vantro men det är en stor synd att göra så. Profeten Muhammad sade ”Om en man säger till sin broder (i islam) ”din kafir” kommer det råda för en av dem. Antigen är det som han sade eller så faller det tillbaka på honom”. Återberättat av al-Bukhariy med flera. Det är alltså vantro att döma en annan muslim till vantro utan religiöst acceptabla grunder. Den som gör så begår själv vantro. Att säga sådana ord till en muslim för att likna denne vid kuffar är som sagt haram. Som exempelvis att säga till en muslim som är snål ”din jude” och mena med det att han i sin snålhet är lik judarna. Detta är haram.

Och att göra narr av ett av Guds namn eller Hans löften eller Hans hot, samtidigt som man vet om att dessa tillskrivs Allah,

Förklaring: Den som på ett eller annat sätt nedvärderar Allah eller Hans löfte eller Hans hot begår vantro. Likaså om man skulle nedvärdera ett av Hans namn med kunskap om det. Att nedvärdera ett av Hans löften är exempelvis att göra narr av paradiset eller på annat sätt nedvärdera det. Vissa människor gör narr av paradiset på följande sätt: De säger ”Gå du till paradiset! Vad finns där egentligen? Vad beträffar mig skall jag till Elden och träffa si och så av berömda typer”. De menar med detta att paradiset inte är något att värdesätta, och detta är vantro. Likaså finns det i detta uttalande ett förlöjligande mot Guds hot eftersom man gör Elden till en plats för umgänge och nedvärderar därigenom Guds hot – Detta är vantro, men om personen aldrig har hört talats om ett visst straff som Allah hotat med eller ett löfte om belöning som Allah givit och gör därför narr av det när han hör en person prata om det utan att tro på det personen säger, utan att tro att det tillhör islam – Då begår man inte vantro. Som exempelvis att en person hör någon annan prata om skorpioner som finns i helvetet och kommer att utgöra en del av straffet däri och så tror han inte på detta och gör därför narr av personen och det han säger. Han begår inte vantro eftersom han inte visste att detta är en sanning som Allah uppenbarat om.

Eller att säga ”Om Allah beordrade mig till si och så, hade jag inte gjorde det” eller ”Om qiblah hade blivit i den eller den riktningen hade jag inte bett” eller som att säga ”Om Allah ger mig paradiset, inträder jag inte det” i syfte att förlöjliga eller medvetet trotsa och förneka i alla dessa fall,

Förklaring: Om någon skulle säga något av ovannämnt eller liknande som att säga ”Om Allah beordrar mig att förlåta X hade jag inte gjort det”, och mena med detta att det inte hade varit något bra eller att man inte ger det någon vikt, respekterar det – Då har man förlöjligat och nedvärderat Guds order. Därför är det vantro. Likaså finns det de som förlöjligar och förnekar samtidigt. Som exempelvis en ateist som må säga ”Detta paradis ni talar om är en fantasi” – Detta är också vantro. Att dock säga något sådant och envisas, dvs. att trotsa och förneka, må hända från en person som vet om vad som sägs i koranen men ändå förneka det, trotsa det – Detta är att visa envishet och om en muslim skulle göra något sådant begår denne vantro. Likaså det som en del människor säger ”Paradiset är barnens lekplats”. Detta är att nedvärdera och förlöjliga paradiset. Det är vantro. Om någon däremot skulle säga ”Om Allah ger mig paradiset, inträder jag inte det” men inte i syfte att förlöjliga eller annat liknande, utan personen förstår av detta att ”Även om jag inte hade fått paradiset känner jag mig nöjd och belåten med Allah” eller om han menar något liknande som inte innebär förnekelse eller nedvärdering av religionen och det som kommit med den – I ett sådant fall är det inte vantro. Likaså om en person säger till en annan ”Be! Bönen är en plikt!” och den andre svarar ”Jag ber inte” och syftar till att han helt enkelt inte ber och menar inte att förnedra eller förlöjliga bönen – Då begår denna person inte vantro.

Eller att säga ”Om Allah ställer mig till svars för att jag lämnat bönen i och med min sjukdom som jag drabbats av, då har Han varit orättvis”,

Förklaring: Om en människa är sjuk och på grund av sin sjukdom försummar bönen och blir tillsagd av andra att be men svarar då ”Om Allah ställer mig till svars för att jag lämnat bönen i mitt tillstånd nu, sjuk och drabbad, då är Han orättvis” – begår han vantro på grund av att ha tillskrivit Allah orättvisa. Orättvisa per definition är att man använder sig av något som inte ligger i ens ägo utan den egentliga ägarens tillstånd eller att bruka något i annat än dess rättmätiga ändamål. Orättvisa är också att trotsa den allsmäktiga Herrens påbud och förbud, att överträda Herrens bud – Detta är också orättvisa (Dhulm). Det är omöjligt att Allah skall vara orättvis eftersom ingen av dessa definitioner kan tillämpas i Hans rätt. Han är den egentliga innehavaren av allting, alltings ägare, och inte heller finns det någon som ställer sig över Allah och ger Honom påbud och förbud. Därför är det fel, rent logiskt och intellektuellt att tillskriva Allah orättvisa. Han är alltings skapare och blir inte ifrågasatt. Allah uppenbarade i koranen (i betydelse): ”Och din Herre är inte orättvis mot skapelsen” Surah Fussilat, kapitel 41, vers 46.

Eller att säga om något som händer ”Detta sker utan Guds ödesbestämmande”,

Förklaring: Om en människa säger om en enda sak att det händer utan Guds ödesbestämmande, begår hon vantro. Detta gäller såväl gott som ont. Allt som händer, gör det i enlighet med Herrens ödesbestämmande, dvs. med Hans vilja och genom Hans skapande. Allah är inte att klandra för ondskan som händer men människan som står för sådana handlingar är att klandra. Det sker med Guds vilja och genom Hans skapande, men det är människan som tillskrivs handlingen.

Eller att en människa säger ”Om profeterna vittnar hos mig om si och så eller änglarna eller alla muslimer, hade jag inte accepterat deras vittnesmål,

Förklaring: Den som säger något sådant begår vantro eftersom att inte acceptera profeternas vittnesmål är likgiltigt med att klassa dem som förrädare och likadant gäller för änglarna och alla muslimer som gemenskap. Den som klassar profeterna som förrädare har begått vantro eftersom denne beljugit koranen och likadant om änglarna och likadant muslimerna som Jama^ah. Den som säger så om muslimerna som nation har slagit hål på religionen i sig eftersom vi har fått den från muslimer innan oss: Om deras vittnesmål inte är acceptabelt, hur skall vi då lita till deras återgivande om religionens regler – Därför begår den som säger så, vantro.

Eller att säga ”Jag gör inte det, även om det är sunnah” i syfte att nedvärdera,

Förklaring: Om en människa säger till en annan ”Varför använder du inte siwak? Det är en sunnah” och hon svarar ”Jag vill inte” med syftet att nedvärdera denna sunnah, då begår hon vantro. Om hon däremot menar ett enkelt ”Jag vill inte använda siwak i nuläget” är det inte vantro. Eller om en person får förklarat att det är sunnah att äta med högra handen och tre av dess fingrar, om han då säger ”Jag vill inte göra detta” och menar att det är äckligt och primitivt efter att ha vetat att det är sunnah, begår personen i fråga vantro, men om personen menar ett enkelt ”Jag vill inte göra detta” med respekt till det och övertygelse om att det är något som är bra då man fått veta att det är sunnah – är det inte vantro.

Eller att säga ”Om X hade varit en profet hade jag inte trott på honom”,

Förklaring: Den som säger så begår vantro eftersom detta uttalande är en förnedring mot profetians höghet och dess betydelse. Det är som att säga ”Profetian är inget jag respekterar”, därför är det vantro.

Eller att en person får en fatwa av en lärd och säger då ”Vad är detta för Shari^ah?” i syfte att förnedra den islamiska lagens dom,

Förklaring: Om en människa får veta om en dom ur islamisk lag och ogillade det samt avvisade det genom att exempelvis säga ”Vad är detta för Shari^ah?” i meningen att ”Detta är ingenting jag accepterar. Detta är fel” – Då begår personen vantro. Om personen däremot protesterar mot en som påstått någon dom tillhöra islam när den egentligen inte gör det – Då är det inte vantro eftersom man sade detta och menade att ”Detta är inte islamisk lag”. En sådan protest är tvärtom, rätt att göra.

Eller att säga ”Må Guds förbannelse vila över alla lärda” och mena med det bokstavligt alla lärda,

Förklaring: Om en människa förbannar alla lärda och menar att innefatta de alla med sin förbannelse – Då är det vantro eftersom detta innebär bland annat att man förnedrat kunskapen och dess status. Profeten har förkunnat om kunskapen och dess folk och den välsignelse som åtföljer dem. Förbannelse betyder att man utesluts från det goda. Om man då förbannar alla lärda går man emot de religiösa texterna. Islamisk kunskap och dess folk är godheten som profeten lärt. Hur skall de då vara förbannade? Om en person däremot förbannar specifikt en del lärda genom att exempelvis nämna dem eller att det finns en händelse som tyder på att han inte menar alla lärda, som exempelvis en diskussion där någon säger ”Många lärda idag är korrupta” och då sade den andra ”Må Guds förbannelse vila över alla lärda” och vid frågan om vad han menade svarade han ”Dagens lärda” eller att han förbannar en viss stads lärda muslimer genom att specifikt nämna det – Då begår han inte vantro, men han begår synd. Om någon säger ”Må guds förbannelse vila över alla lärda” och påstår därefter att han menade vissa lärda men utan att ha någon händelse som tyder på att han syftade till specifikt vissa lärda, han har ingen händelse som vittnar om hans påstående – Då begår han ändå vantro. Om en person väljer att använda ett generellt uttryck måste det finnas något annat än hans påstående som tyder på en begränsning till betydelsen av det generella uttrycket.

Eller att säga ”Jag tar avstånd från Allah eller från änglarna eller från profeten eller från Shari^ah eller från islam”,

Förklaring: Vantron i detta uttalande är tydlig.

Eller att säga ”Jag känner inte till någon sådan dom” i syfte att förnedra Guds lag,

Förklaring: Om en person frågar någon annan ”Vad är den islamiska lagens dom att göra si och så” och efter att ha fått svar säger ”Jag känner inte till någon sådan dom” eller att han som blir tillfrågad om en dom säger ”Jag vet inte” – Båda dessa fall är vantro om man menar ”Shari^ah har ingen vikt hos mig”. I det första fallet är det vantro om personen menar att förlöjliga islamisk lag när han säger ”Jag känner inte till någon sådan dom”, dvs. att han med andra ord säger ”Vad är detta för lag?” i syfte att nedvärdera. I det andra fallet när han får frågan om vad islamisk lag säger och svarar ”Jag vet inte”. Om han här menar ”Jag vet inte eftersom jag inte bryr mig om vad islamisk lag säger, jag ger ingen vikt till islamisk lag” – Då är det vantro. Om han däremot svarar ”Jag vet inte” eftersom man inte vet, samtidigt som man respekterar islamisk lag och tror att den är den bästa lagen, detta är prisat. Ingen skall tala i okunskap. Profeten Muhammad blev en gång frågad om vilka platser på jorden som är de bästa och vilka som är de värsta, varpå han svarade ”Jag vet inte, jag skall fråga Jibril” och även Jibril svarade ”Jag vet inte, jag skall fråga Herren”. Sedan fick profeten uppenbarat att de bästa platserna är moskéerna och de värsta, marknaderna. Återberättat av Ibnu-Hibban.

Eller att säga efter att ha fyllt en bägare ”Och bägare fyllda till bredden” eller när han dricker upp något säger ”Det tömde bort som hägringar”. Eller när han väger eller mäter upp något säger ”Men som vållar förlust för andra när de säljer genom att mäta och väga upp något, snålt” eller när han ser en stor samling säger ”Vi samlar in dem alla och lämnar inte kvar någon” – Detta är betydelser på verser ur koranen. Om man reciterar dem som nämnt ovan i syfte att göra narr av verserna – Då är det vantro, och likaså alla andra sammanhang där koranen används på detta vis, men om man gjorde så utan en avsikt att göra narr av koranen är det inte vantro men som al-Shaykh Ahmad ibnu-Hajar sade ”Det är haram”,

Förklaring: Den som använder en vers för annat än dess egentliga syfte och gör så med avsikt att nedvärdera begår vantro. Som om en person skulle fylla en bägare med vin och reciterar versen som ger betydelsen ”Och bägare fyllda till bredden”. Denna vers talar om paradisets vin. Han gör så och menar att detta vin han har är bättre än det som finns i paradiset. Eller att han gör narr av versen och löftet det bär med sig – Då begår han vantro, men om han reciterar en vers för ett annat syfte än versens egentliga syfte utan att nedvärdera begår han inte vantro men det är haram: Exempelvis om en person ser en stor samling människor och reciterar versens betydelse om hur alla skapelser ska samlas på domens dag för att ta del av sin räkenskap – Då begår han inte vantro men det är fortfarande haram att använda versen i sådant syfte eftersom versen inte talar om denna samling som han har framför sig. Detta är vad den välkända Shafi^i imamen Ahmad ibnu-Hajar al-Haytamiy klargjorde och förklarade vidare att det är förbjudet att använda en vers i ett annat syfte än versens egentliga, eftersom detta är att behandla koranen fel. Om man däremot ser en stor samling och minns versen i fråga och hur skapelsen skall bli ställd till räkenskap är det ingen skada i detta.

Likadant är det vantro att smäda någon profet eller ängel,

Förklaring: Om någon smädar en profet eller en ängel begår han vantro utan några undantag. Så länge han vet om att den han smädar är en profet eller ängel. Som att någon som vet att Jibril är en ängel men ändå smädar honom. Då begår denna person vantro.

Eller att säga ”Jag vore en person utan moral om jag ber” eller att säga ”Jag har inte mött någonting gott sedan jag började be” eller att säga ”bönen tillkommer inte mig” i syfte att förnedra,

Förklaring: Den som säger sådana uttalanden med avsikt att förnedra bönen, begår vantro. Om detta råder inga tvivel. Som exempelvis om den som säger ”Jag vore utan moral om jag utförde bönen”. I detta finns ett tydligt påhopp mot bönen och därför är det vantro. Eller om någon säger ”Bönen tillkommer inte mig” och menar att han är för bra för att be, även detta är en förnedring mot bönen och är därför vantro, men om en menstruerande kvinna skulle säga ”Bönen är inte för mig” eller annat liknande och syftar till att det är förbjudet för henne att be – Detta är givetvis inte vantro, utan sanning.

Eller att säga till en muslim ”Jag är din och din profets fiende” eller att säga till en Sharif ”Jag är din och din farfars fiende” och mena profeten. Eller att säga liknande uttalanden av vulgär och låg karaktär,

Förklaring: Den som smädar Guds sändebud eller nedvärderar honom på annat sätt är vantrogen. I detta råder inga tvivel. Om man säger till en Sharif något om dennes förfäder och menar någon av de närmare till personen, inte profeten, då är det inte vantro. Beträffande den som smädar sändebudet sade al-Qadi Abu-Yusuf ”Den som tvivlar över hans vantro och det att han gjort sig förtjänt av Herrens straff begår också vantro. Likadant har Sahnun al-Maliki sagt ”Detta har de lärda klargjort när det kommer till smädandet av Guds sändebud”. Att smäda Allah är än värre. Al-Qadi ^Iyadh al-Maliki i sitt verk känt som Kitab ash-Shifa sade ”Det råder ingen oenighet kring att den som smädar Allah av muslimerna begår vantro och dennes blod är tillåten att spilla”.

Många lärda har författat flera verk kring vantron för att varna för den där de också har nämnt många exempel av vad människor säger som är vantro såsom al-Qadi ^Iyadh al-Maliki och Badrur-Rashid al-Hanafi. Det är viktigt att vara varnad mot vantron då den som inte känner igen ondskan drabbas av den,

Förklaring: Al-Qadi ^Iyadh levde under det femte århundradet efter Hijrah. Han är bland de mest kända Maliki ^Ulama’.  I sin bok ash-Shifa nämner han många exempel på mycket av det som människor säger som är vantro, för att varna muslimer för det. Likaså gjorde andra lärda ur alla de fyra sunnitiska skolorna. Bland dessa var en välkänd ^alim inom Hanafi-skolan vid namn Badrur-Rashid som levde under det åttonde århundradet efter Hijrah och skrev en sammanställning, en avhandling, där han radade upp uttalanden som är vantro för att varna för det. Detta exempel, de lärdas exempel är vad författaren till denna bok låtit sig ledas av.

Den grundläggande regeln i dessa frågor lyder enligt följande: Varje tro eller handling eller uttalande som innebär att man förnedrat, nedvärderat, gjort narr av Allah eller Hans uppenbarade skrifter eller Hans sändebud eller Hans änglar eller det Han beordrat skall värdesättas och respekteras eller det som symboliserar religionen eller Hans lag eller Hans löfte eller Hans hot är vantro. Låt därför människan göra allt i sin makt för att undvika allt sådant,

Förklaring: Varje tro som människan bär i sitt bröst och varje handling som hon gör med hjälp av sina kroppsdelar och varje yttrande som hon gjort med hjälp av tungan som innebär en förnedring av Allah är vantro och likaså förnedring av Hans uppenbarade skrifter eller profeterna eller änglarna eller det som Allah beordrat skall värdesättas och respekteras eller religionens symboler. Religionens symboler är allt som blivit en symbol och blivit känt tillhöra denna religion som exempelvis adhan, hajj, moskéer, ^Id al-Fitr och ^Id al-Adha samt bönen – Allt detta är bland det som symboliserar religionen, som blivit känt tillhöra islam och att på ett eller annat sätt förnedra något av detta leder till vantro. Likaså är det vantro att förnedra islamisk lag eller Guds löfte om något som exempelvis belöningen i paradiset eller hans hot som exempelvis straffet i helvetet. Allt sådant leder till vantro oavsett om det sker genom en tro personen bär på eller en handling denne gör eller ord denne yttrar. Domen för allt som går in under ovannämnd grundregel är vantro. Därför bör människan vara klok och göra allt i sin makt för att undvika att begå vantro då den som dör i ett vantroget tillstånd har förlorat dunya och akhira. Må Allah skydda oss från det.